Fönstret

Vinter i Venedig

– så får du ha drömstaden

(nästan) för dig själv

Superromantik och bedövande skönhet. Hemligheter och myter. Fönstrets redaktion behövde en kulturkick och tog vattenbussen rakt in i historiska VENEDIG. Efter två intensiva vinterdygn i drömmarnas stad är vi nu nästan helt säkra – på att staden verkligen finns.

Kapitel 1

Nästan ensam om att… närma sig en historisk silhuett från vattnet.
Kristi himmelsfärdsdag 1502. Den nyvalde dogen (fursten) Leonardo Loredan seglar ut på vattnet som omger Venedig. Framme vid den plats vid Lidohalvön där Adriatiska havet rinner in i Venediglagunen stannar skeppet och dogen genomför den årliga ritualen ”giftermålet med havet”. Han slänger i en giftasring av guld i vattnet och yttrar samtidigt orden: ”Vi äktar dig, mäktiga hav, som ett tecken på sant och evigt herravälde.”

När Leonardo Loredan vänder blicken åter mot sin stad ser han på ”La Serenissima” – den upphöjda – när hon står på sin allra högsta topp. Hon är staden ”där universum möts”, enligt en dåtida betraktare.

Krigsskeppet vars däck han står på är ett av tusentals som har producerats i staden och gjort Venedig till världens mäktigaste handelsnation, med i princip monopol på allt som rör sig på Medelhavets yta.

Att det är just vattnet som republiken Venedig väljer att gifta sig med en gång per år är alltså ingen slump. Vi närmar oss staden som byggdes på vatten, som lyckades bli rik och mäktig på vatten, har förfört sina besökare med vatten, och ständigt har hotats av vatten (jordbävningar, tidvatten, översvämningar och sjunkande byggnader – Venedig har förklarats dödsdömd av naturen varje århundrade sedan 500-talet). Det är lätt att redan på vattenbussen – vaporetton – från flygplatsen in mot centrala Venedig förstå hur vördnadsfull inför Venedigs framgångar dogen Loredan måste ha känt sig.

Vi passerar flera av de fortfarande sanka och vassiga öar som ser ut som alla öar i den grunda Venediglagunen en gång måste ha sett ut. Hit flydde de romerska medborgarna veneterna, när Alarik visigoternas ledare på 400-talet invaderade det sönderfallande västromerska riket i norra Italien.

Här fanns ingenting. Staden borde inte ha byggts här. Den borde definitivt inte ha blivit världens rikaste stad. Den första och äldsta myten om Venedig är därför just att staden är ett mirakel i sig. I tusen år en fri republik. Fram tills 1797, då Napoleon blev den förste att få staden på fall.

Och där – nu ser vi plötsligt stadens skyline teckna sig ur den bleka förmiddagsdimman. Som att möta ett skepp – har flera besökare genom historien beskrivit den första blicken på Venedig.

Vi tuffar in i staden via Cannaregio-kanalen, precis som besökare gjorde redan vid tiden för Leonardo Loredans styre.

– Jag har inte varit här sedan du föddes, på 24 år, säger en sihk i turban bredvid oss på vaporetton till sin vuxna dotter.

– Tror du att det har förändrats mycket? frågar dottern.

Vaporettoföraren hör konversationen och svarar i faderns ställe:

– Inte alls, signoria. Inte sedan 1700-talet.

Kapitel 2

Nästan ensam på… Canal Grande – världens vackraste huvudled.

Cannaregio-kanalen mynnar efter några minuter ut i Venedigs ”paradgata” – Canal Grande. Skönheten som möter oss är slående. Vi passerar två hundra palats. Vart och ett av dem med fasaden rakt ned i kanalen, som om de flyter på vattenytan, trots sin stenlagda tyngd. Det är 3,2 kilometer av ren uppvisning. Med en vanlig ”buss”-biljett! Vaporettoföraren överdrev heller inte.

Bara några år efter Leonardo Loredans frånfälle, är Venedig färdigbyggd, i sten och marmor, i princip som hon ser ut i dag. 1535 slår Venedigs senat fast att ”staden har nu rest från att vara en vild och okultiverad tillflyktsort, till att bli den vackraste staden på jorden”. Snart fem hundra år senare är det fortfarande svårt att säga emot deras analys.

Väl framme vid hotellet dröjer vi inte många minuter innan vi återvänder till stadens kanaler. Nu med guide.

Vår guide Marco startar båten. Glider fram i så ”oitalienskt” behaglig fart att han känner sig tvungen att förklara sig:

– Polisen står på kajerna och mäter båtarnas fart med laser. Det är skyhöga böter på fortkörning. Det handlar om hänsyn till folk men också byggnaderna som vilar i vattnet. Vi inser snart att allting sker på vattnet här. Polisen har speciella kanalbåtar, byggjobbarna byggbåtar, sophämtarna sophämtarbåtar. Alla designade för att kunna klara möte längs de smala kanalerna.

Guide-Marco talar en tydlig engelska, lite italienskt släpig. Det här kommer att visa sig gälla alla våra tre guider på den här resan. Det är lätt att hänga med. Marco berättar om palatsen vi passerar. De allra första från 1100-talet går i orientalisk bysantinsk stil – Venedig var ju partner till det mäktiga bysantinska riket, Östrom. Sedan följer, i kronologisk ordning: gotiska palats, med spetsiga former med tinnar och
torn, striktare renässanspalats, och så barockens mer överdådigt pyntade fasader.

Se, där är Woody Allens palats. Och där är barndomshemmen för Marco Polo och för Casanova, stadens två mest berömda söner. Vi tuffar under den berömda Rialtobron, en läcker barockbakelse i marmor från 1585. Den krävde 12 000 pålar i sankmarken, för att stå på fast grund, berättar Marco. Det är ändå ingenting mot den fantastiska kyrkan Santa Maria de Salute, även den i barockstil, byggd 1687 som ett tack för att staden hade överlevt pesten. Den står på 1 156 657 stockar för att inte sjunka ner i lagunen.

Hur blev det då så här? Här fanns ju ingenting. Jo, en sak fanns det faktiskt – salt. Med hjälp av den enda, men viktiga, råvaran lyckades venetianarna byta till sig andra nödvändigheter.

År 814 tog det fart, efter de första år hundradena som flyktingar och fiskare i lagunen.
Då hamnade Venedig precis i skärningspunkten mellan tidens två kristna supermakter:
Frankerriket i väst, och Östrom med bas i Konstantinopel i öst. Staden fick hållas av de stora och blev bryggan mellan de två konkurrerande civilisationerna. Men också handelsbryggan mellan kristenheten i sin helhet, och den muslimska världen ännu längre bort i öster. Vid 1500-talets början, tiden för vår doge Leonardo Loredan, hade staden Venedig en lika stor statskassa som en stormakt som Spanien. Venedig blev en stad av handelsmän, mer kapitalistisk än religiös, långt innan kapitalismen ens var född.

Venetianarna har också alltsedan sina första framgångar anklagats för att bara bry sig om pengar, och vara ointresserade av kultur. Jo, visst, världens första operahus, La Fenice från 1792, finns här. Men operan var ju en kommersiell succé från början, som gick att räkna hem ekonomiskt från att första arian lämnat sångarens hals…

Till och med Marco Polo har anklagats för ytlighet. Han beskrev noggrant hur de folk han besökte i Asien försörjde sig. Men slog sedan fast att: ”Sen finns det inget mer värt att berätta om dem.” Venedig har också setts som en toleransens utpost. På Venedigs marknader har religioner blandats – katoliker och reformerta, kristna och muslimer. Hit kom judar när de blev massutkörda ur Spanien 1492. År 1737 levde fem avsatta europeiska prinsar som flyktingar i Venedig.

Venedig var alltså en ovanligt sekulär stat. Dogen har alltid varit viktigare än biskopen. Under inkvisitionen på 1500-talet bestämde Venedig att det alltid skulle finnas med tre sekulära domare, vid sidan av de som brann av religiös iver. Påven Gregorius XIII klagade:

– Jag är påve överallt, men inte i Venedig!

Kapitel 3

Nästan ensam… i de mest romantiska Canal Grande är prakten. Den mer viskande romantiken slår klorna i oss när vi svänger in längs de småkanaler som rinner vid sidan av stadens huvudled. Vilken annan småstad vilar på 117 öar, sammanbundna av 450 broar?

Vad är det mer som är så romantiskt? Kanske att staden känns som ett dockskåp. Kanalerna är små, broarna är små, båtarna är små.

Kanske att Venedig låter annorlunda än vad vi är vana vid. Staden är ju helt fri från bilar. Och – får vi lära oss av vår guide – sedan 1611 även hästfri. För när de gamla platta träspångarna ersattes med vackra och mer bestående stenbroar, då kunde hästarna inte längre ta sig över dem.

Den som tycker att Venedig känns lite… drömlik, behöver heller inte vara rädd att bli utsedd till årets pekoralist. ”Alla” har beskrivit staden just så. Engelske poeten lord Byron och den franska feministiska författaren George Sand. Mark Twain kom hem och berättade: ”Vi var som i en halvvaken dröm hela tiden.”

De kända författarna har använt ord som att ”allting flyter” om Venedig. Du är aldrig riktigt säker på vad som är fast land och vad som är hav. En gata leder till en trappa som dyker rakt ned i en kanal. Du går vilse, hittar till slut ett ställe – bra.
Men du kommer aldrig att hitta det igen.

Så … fanns det ens från första början?

Och så vädret, som tydligt påverkar stämningen i en stenstad som speglar sig i vatten. Havsgrönt, rökigt rosa och duvgrått. En het dag som orange. Under våra tre februari - dagar i staden upplever vi värmande italiensk vårsol. Men också fuktig dimma som bäddar in staden tjockt i sensualism.

Romantisk är kanske också stadens rykte genom historien som hemligheternas hemvist på jorden. Det här är maskernas stad. Karnevalen startade redan på 1100-talet, på 1700-talet hade den svällt till att pågå i ett helt halvår. Då alla, från adelsmän till tiggare, gick omkring maskerade.

Men hemligheterna och hyschandet i Venedig hade naturligtvis också sin grund i censuren. Venetianarna var omtalade för att aldrig ha en politisk åsikt. Här har fokus legat på kommers och stabilitet. Du får jobba dig rik och tro på vilken gud du vill. Men – utmana inte systemet. Inte så olikt Kina i dag, med andra ord.

Ett av de allvarligaste brotten i Venedigs lagbok löd ”baktalande av republiken Venedig”. Den som dömdes för det blev av med tungan och tystades alltså, bokstavligen, för evigt.

Kapitel 4

Nästan ensam på… Markusplatsen – Europas vackraste vardagsrum.

De som reser till Venedig under någon av högsäsongsmånaderna tycker nog att det är knökfullt med turister i staden. Inte minst på Markusplatsen, Venedigs största och mest berömda torg. Och visst stämmer det. Men – faktum är att det alltid har varit mycket folk i Venedig. Och särskilt mycket på just Markusplatsen. Vi ser det på Bellinis målning av torget från 1496. Knökfullt, redan då. Vi ser det på ett svartvitt foto taget 1880: Knökfullt med folk. Som spatserar, fikar och spanar på varandra.

Medeltidens pilgrimer, på väg till Jerusalem, var de första turisterna. Första guideboken om staden (Venetia citta Nobilissima) gavs ut redan 1581. Sedan dess har ”alla” har varit här. Rickard Wagner dog inne i Venedig, Igor Stravinskij i ett åskväder ute på lagunen. Konstmagnaten Peggy Guggenheim bo satte sig här, och ligger kvar här begravd tillsammans med sina fjorton hundar. Och så Ernest Hemingway, så klart. Andra var inte här, men skrev om staden ändå. Det finns fyrtio referenser till Venedig i William Shake speares verk. Och de är skrivna av en man som aldrig hade satt sin fot i en gondol.

Visst är det – för – mycket folk på Markusplatsen en vanlig dag i augusti. Men även då behöver man bara vandra några hundra meter i rätt riktning för att folktrycket ska lätta. Så nära ligger de kvarter i stadsdelar som Castello och Cannaregio där turist hordarna ersätts av bofasta farmödrar och farfädrar som drar barnbarnen i paraplyvagnar

Och visst – även i turistkvarteren finns det ”oturistiska” barer och hål i väggen, där föräldrar och studenter tar en eftermiddagsespresso eller prosecco (bubbbelvin från Venetoregionen) medan barnen busar kring benen. Där man mumsar på cannoli, tiramisu eller någon av de andra italienska godbitarna som Venedigs kaféer och pasticcerier (konditorier) dignar av.

I februari är dock även själva Markusplatsen nästan tom. Det känns overkligt att få ha ”Europas vackraste vardagsrum”, som Napoleon kallade torget, nästan för sig själv i vinterdiset.

Här finns ännu 1700-talskaféet Caffe Florian, som då som nu serverar härlig varm choklad med grädde och bakelser till det. Det sades redan då att ”bara du sitter där tillräckligt länge kommer du att träffa på alla människor du någonsin har känt”. Vi sitter kvar tillräckligt länge för att värma oss från den värsta februariråheten. Vi stirrar också till och från på stenbeläggningen på torget. Markusplatsen är nämligen också den låga staden Venedigs allra lägsta punkt. Det är den här platsen som översvämmas först, när tidvattnet går extra högt.

Kapitel 5

Nästan ensam i… dogens palats.

– Här satt de tio medlemmarna i de styrandes råd i Venedig. Se hur enkel dogens tron är, nästan likadan som de övrigas platser.

Vi går guidad tur i Dogepalatset, Venedigs maktcentrum sedan 1400-talet, en gotisk pärla, en fyrkantig kub men lätt och ljus så att den för tankarna till något av ett extra fint inslaget födelsedagspaket. Och ja, det är bara att hålla med vår guide. Visst är dogens tron påfallande enkel.

Men den venetianska adeln hade bestämt sig redan på 1100-talet: Vår stat ska inte ha någon Caesar. Dogen valdes. Inte av folket men åtminstone av stadens adelsmän. De ärvde heller inte uppdraget, som kronprinsessan Viktoria kommer att göra hemma hos oss.

Dogen ledde republiken, men han var kringgärdad av restriktioner. Han fick inte lämna staden utan tillstånd. Han fick inte träffa utländska sändebud i enrum. Dogen skulle visa upp sig som rationell och sparsam. Och vem av Venedigs 120 doger mellan 697 och 1797 är känd för omvärlden, så som till exempel svenska Gustav ll Adolf blev och var ämnad att bli?

– Kungar dör, men er regering överlever allt, klagade ett påvligt sändebud i Venedig på 1600-talet.

Till Venedigs historiska självbild hör därför att det var det mest jämlika samhället på sin tid. Det var givetvis inte jämlikt. Men det fanns inget envälde. Och Venedig har ge nom århundradena knappt alls drabbats av upplopp eller inbördeskrig.

Maktstuderaren Niccoló Machiavelli (1469–1527) noterade att adelsmännen i Venedig varken hade förstärkta slott eller egna privata arméer. En otänkbarhet i de flesta av Europas länder vid denna tid. Vår guide stannar vid en stenplatta föreställande ett lejon med öppen mun. De här lejongapen fanns över hela Dogepalatset. Här kunde vem som helst framföra ett skriftligt klagomål.

Vi guidas till de stora målningarna över Venedigs ära. Guiden frågar om vi inte undrar varför kvinnorna på målningarna så ofta är blonda och det gör vi ju, och får höra att det blonda var tidens högsta mode. Den tidens hemmablekning blandades av getmjölk och människourin.

Vi tas med in i Sala del Collegio, den stora rådssalen, och får veta att vi befinner oss i ”världens största rum som inte bärs upp av pelare”. På väggarna hänger de kända patriotiska målningarna av de stora venetianska målarna – Giorgione (1477–1510), Tizian (1490–1576), Tintoretto (1518–1594) Bellini (1430–1516) och Veronese (1528–1588). De venetianska stjärnorna inom måleriet är kända för just det, att de var så hemkära. Den största av dem alla, Tizian, hatade att ens lämna lagunen. Deras berömda kolleger i andra delar av norra Italien – Michelangelo och Leonardo da Vinci från Florens, Raffael från Urbino – är inte alls på samma sätt förknippade med att bara måla av sin egen stad.

De venetianska målarna var kända för en annan sak: att de målade snabbt. Kanske lite för snabbt ibland, berättar vår guide och pekar på en detalj i en av rådssalens monumentala väggmotiv:

– Se här, fötterna på den här mannen är felvända. Höger fot sitter på vänster ben

Kapitel 6

Nästan ensam i… Markuskyrkan – Europas mest bling-blingiga katedral. I Markuskyrkan behöver ingen be besökaren om att blicka upp mot taket. 3 700 kvadratmeter guldmosaik talar så väl för sig själva.

Vi har gått in i Europas allra mest gyllenskimrande kyrka. Byggd för att visa hela världen att just här ligger kvarlevorna av aposteln Markus, en av kristenhetens största namn. Och har man benknotorna av en så viktig person då förstår ni väl att vi har blivit en stad att ta på allvar? Så resonerade Venedigs styrelsemän med största sannolikhet när de år 828 seglade ned till Alexandria i Egypten och genomförde en av historiens mest fräcka internationella kupper – stölden av aposteln Markus åtta hundra år gamla lik. Nu hade Venedig ett skyddshelgon i nivå med Roms Sankt Peter. Självklart skulle han placeras i en katedral utöver det vanliga.

Markuskyrkan är bedårande vacker interiört. Och den som vill fördjupa sig i reliker kan stanna kvar länge. Kyrkan rymmer utöver Markus själv blod från såväl Jesus som Johannes Döparen. För att inte tala om både hårtestar och bröstmjölk från den heliga jungfrun själv.

Kapitel 7

Nästan ensam om… att lämna drömstaden över vattnet. Leonardo Loredan styrde Venedig när det stod på topp. Men strax före hans tillträde hade portugiserna hittat havsvägen till Indiens kryddmarknader. Efter det behövde man inte passera Medelhavet och Venedig mer för att handla med Främre och Bortre Asiens eftertraktade varor. Då flyttades centrum för världens ekonomi från Italiens stadsstater vid Medelhavet till Atlantkustens Europa: Portugal, Spanien, England, Holland och Frankrike.

Venedig hade det bra i flera hundra år till, men inte längre som global makt. Och framåt 1700-talet började det bli uppenbart att man sackade efter. Handelsmakten Venedig blev under sitt sista fria sekel känt som syndens och nöjenas plats. Den siste av stadens doger, Ludovico Manin, sägs ha lämnat husnyckeln till sin betjänt med orden: ”Ta den, jag kommer inte att behöva den mer …” Den äldsta regimen i hela Europa föll till sist för den franska revolutionens nya ideal.

I dag är Venedig en stad som främst lever på att sälja historien om sig själv. Vattnet är fortfarande stadens lycka, och oro. 79 tidvattenbarriärer håller på att byggas för att Venedigborna än en gång ska få ett litet försprång framför naturens kraft.

Vi kliver på vaporetton från Markus platsen, insuper Canal Grandes skönhet en sista gång och sätter sedan fart över lagunen tillbaka till Marco Polo-flygplatsen och fast land. Och visst, det är faktiskt som att sakta återvända från saga till verklighet. Venedigsilhuetten försvinner sakta i vattenhorisonten bakom oss. Borta.
Vänta – fanns staden vi just besökt, egentligen?

NÄR ÄR DET LÅGSÄSONG?

• HÖGSÄSONG: Maj t o m september, med allra flest besökare aug–sep. Samt under karnevalen som 2012 hålls 11–21 februari.

• MELLANSÄSONG: Mars, april och oktober.

• LÅGSÄSONG: Nov–feb tills karnevalen startar.

TA SIG FRAM TILL OCH FRÅN FLYGPLATSEN

Det går att åka buss från flygplatsen till Venedig, via den järnvägsbro som byggdes 1854. Men, varför? Ta i stället vattenbussen, vaporetton, direkt in till kanaler och torg. Välj gärna orange linje, inte blå, på så sätt får du Canal Grande på köpet på vägen till t ex Markusplatsen.

TIPS: Åk runt ”planlöst” med de kommunala vattenbussarna, vaporetto. Så gott som alla linjer bjuder på finfin sittande sightseeing från vattenytan när fotsulorna behöver vila. Köp dagkortet Venice Card (säljs på hållplatserna).

VILSE? INGEN FARA!

Det är lätt att tappa bort sig i gränderna. Men ingen fara, Venedig är litet. Det tar bara en halvtimme att vandra från ena sidan till den andra.

BO

De omvittnat höga priserna på boende i Venedig sjunker märkbart under lågsäsong.

Hotel Cavaletto e Doge Orseolo
Trevligt mellanhotell med perfekt ”nära till allt”-läge. En parkeringsplats under fönstret skulle i de flesta fall ses som någonting negativt, men inte här då det handlar om en parkering för gondoler!
Pris, lågsäsong: 130 euro/natt för ett dubbelrum, exkl frukost (som hotellet tar 15 euro/person
och dag för).

TIPS: Om du tar taxi från det här hotellet hämtar taxibåten upp vid hotellets egen brygga, med många bonusminuter på de smala kanalerna som måste passeras innan båten är ute på lagunens öppna vatten.
• Adress: Calle Cavaletto, San Marco 1107
• www.hotelcavallettovenice.com

ÄTA

I Venedig äter man främst fisk och skaldjur.
Le Bistrot de Venise
Mysig finkrog med kulturevenemang en gång i veckan. Härlig skaldjurspasta och fina kötträtter. Den nyfikne provar ställets ”historiska meny” med förrätt gjord efter recept från 1425, varmrätt från 1500-talet och efterrätt från 1700-talet. Lite för sött för Fönstrets smak men roligt att ha provat på.
• Prisexempel: Från 45 euro för trerättersmeny exklusive dryck.
• Adress: Calle del Fabbri, San Marco 4685.
• www.bistrotdesvenise.com

GUIDADE TURER

KANALTUR

Vi åkte med Venice City Tours och deras ”Grand Canal Boat Tour”. Tid: En timme. Kostnad: 30 euro.
• www.turive.it

HISTORISK HELDAGSTUR

Heldagsturer till fots med ideella kulturföreningen Venicescapes för den konst- eller historieintresserade. Med kunniga guider från universitetet får ni här veta ”allt”. Kuriosa: Efter åtta timmar fick vi påminna guiden om att tiden var ute, han ville fortsätta en timme till. Kostnad: 290 USD för två personer, sedan 60 USD för varje extra person i sällskapet.
• ww.venicescapes.com

DOGEPALATSET och MARKUSKYRKAN

Vi bokade guidade turer via Oltrex.
Pris: 42 euro för båda eller 28 euro för Dogepalatset och 18 euro för Markuskyrkan.
• www.oltrex.it

OPERA I PALATS

Venedig har ett eget operahus, Le Fenice. Men det finns ett annat, mer intimt sätt att ta del av operakonsten i Venedig. Varje kväll spelas opera med hemma hos-känsla i salongerna i 1400-talspalatset Barbarigo Minotto. Vi var tjugo i publiken och satt på ”salivavstånd” från kvällens två skönsjungande artister. Kostnad: 50 euro/person.
• Adress: Fondamenta Doudo o Barbarigo, San Marco 2504.
• www.musicapalazzo.com

LÄSA OM VENEDIG

• Nobelpristagare: Joseph Brodsky skrev 1992 sitt förlängda resereportage om Venedig och gav ut det i bokform: Vattenspegel – en bok om Venedig.

• Deckare: Donna Leon har skrivit tretton böcker i serien om den venetianske poliskommissarien Guido Brunetti. Den senaste heter Om stenar kunde tala. Lättlästa och kul att läsa om broar man just korsat och kanaler man guppat fram på.

Venedig består av de sex stadsdelarna Cannaregio, San Marco, Castello, Dorsoduro, San Polo och Santa Croce. I dag bor omkring 45 000 personer i staden, fram till 1800-talet var invånarantalet 200 000.

VENEDIGS UPPGÅNG OCH FALL

421 Venedig bildas, av veneter som flyr från det italienska fastlandet.
1000-TALET Karnevalen hålls för första gången.
1100-TALET Venedig blir republik.
1200–1400-TALET Venedig är som mäktigast med kolonier både på norra Italiens fastland och längs östra Medelhavets kust och övärld.
1797 Napoleon blir den förste att ockupera Venedig. Republiken avskaffas.
1800-TALET Lidoön blir en populär badort.
1854 Järnvägsbron mellan Venedig och fastlandet byggs.
1932 Venedigs internationella filmfestival arrangeras för första gången.

VENEDIG FRÅN VATTENYTAN

I Venedig blir varje båttur en sightseeing i sig själv.

• VAPORETTO
Åk kommunal vattenbuss med förstklassig utsikt, längs Canal Grande, och mellan Venedig och de många övriga öarna i lagunen.

• GONDOL
Romantiskt. Men det kostar, upp till tusenlappen för en timmes tur. Billigare om ni delar med andra.

• TRAGHETTO
Båtar som rors över Canal Grande där broar saknas. Som gondol, men för fem kronor i stället för fem hundra.

• TAXIBÅT
Bra sätt att vindla fram längs småkanalerna som vaporetton inte trafikerar.

Publicerad i nummer 2, 2011