”Jag vill slå på klockan!”
AV ANNICA DAHL
Detta är min första krönika i Fönstret, och faktiskt – någonsin. Hur gör man när man skriver en krönika? Någon jag frågade svarade att det viktigaste är att ha en tråd och följa den. En sak kan jag lova. Här kommer inte finnas en röd tråd, snarare många. Och det kanske blir själva tråden.
För hur skulle det kunna finnas bara en tråd när jag ska försöka summera min första månad som Förbundssekreterare i ABF?
Jag tänker på webbfilmen jag sett under veckan som beskriver folkbildning ur ett historiskt perspektiv. Den väckte till liv tidiga minnen av min pappas bildningshunger genom Hermodskurser i engelska och teckning. Minnen som blandas med färskare möten, tex Talet (ett samarbete med Streetgäris), där vi får ta del av röster som annars inte släpps fram i det offentliga samtalet. Fem unga personers drömmar, utmaningar och hopp. Så bra! Och utarbetat i cirkel, förstås.
Så tänker jag på Conny som under rubriken ”Ord som betyder något”, på Bok- och biblioteksmässan citerade ur sin favoritbok Narnia, och berättade varför den betytt så mycket för honom: ”Djärve främling, besluta dig nu, slå på klockan möt faran du eller grubbla dig galen på vad som skulle ha hänt om du inte vågat slå.” Eftersom vi med Connys ord ”aldrig kan veta vad som skulle ha hänt, utan ibland måste man kanske bara våga slå på klockan”. Klokt. Och jag vill göra det hela tiden, slå på klockan, i en stark känsla och vilja att vara med och påverka samhället just här och just nu.
För det behövs, i en tid när folkbildningen hotas ekonomiskt och innehållsmässigt av först och främst SD. Inte nog med att anslagen riskerar att halveras med deras politik. De medel som blir kvar ska begränsas till att ”värna det svenska kulturarvet”. Läste i en intervju i senaste numret av tidningen ETC med SDs kulturpolitiske talesman att de även har planer på egna folkhögskolor, på ideologisk grund. Det är en mörk bild. Där folkbildning blir något annat än den vi känner, som varit och är en stark kraft i samhället. Som behöver stå lika fri som den fria pressen. Och vars kärna är möten, mångfald, bildning, kunskap, och dialog. Som därmed stärker demokratin.
Så. För att detta hot inte ska bli allvar ska vi fortsätta göra precis det vi gör – massor av bra verksamhet. Och berätta om allt detta. Berätta om Talet, om Conny, om Anneli Jordahl som fått ABFs litteraturpris, om cirklar om antisemitism, språk, dans, fackliga kurser med mera. Och hur det stärker både individen och samhället. Inte minst lokalsamhället. För vi finns ju överallt, i hela landet, i varje kommun.
Publicerad i nummer 4, 2020
