Ska samhället strunta i förorten?
AV ANNICA DAHL
När detta skrivs har ABF sedan en vecka hamnat just där ingen vill vara – i ett uppskruvat mediedrev. Detta på grund av en ett år gammal konflikt mellan ABF Botkyrka och Botkyrka kommun rörande uppdrag att driva fritidsgårdar. Som plötsligt används som slagträ i en maktkamp inom det socialdemokratiska partiet i Botkyrka.
Jag har fått många frågor om hur ABF har ”hanterat” den uppkomna krisen. Få har varit intresserade av vad som egentligen hänt. Det är synd. För då hade de fått veta att ABF har gjort allt en organisation kan för att säkerställa att vår verksamhet i Botkyrka är precis så trygg som den ska vara.
Andra hade möjligen klarat krishanteringen bättre – om man med krishantering menar att skylla på andra. Det finns ju de som nu passar på att utmåla ABF i sämsta tänkbara dager i debatten. Det förtjänar en förklaring: Det överordnade målet i alla ABFs verksamheter är att ingen ska fara illa. Alldeles särskilt gäller detta för barn och unga. Detta gäller hela ABF, i Sveriges samtliga 290 kommuner. Studiecirklar i hantverk, körsång och musik och dans är de största verksamheterna i ABF, Sveriges största studieförbund. Mest verksamhet gör vi tillsammans med våra pensionärsorganisationer.
I Sverige har vi många utmaningar – med polarisering, faktaresistens, ojämlikhet, utanförskap och kriminalitet. I storstädernas ytterområden växer barn och unga upp utan hopp, utan tro på vare sig själva eller framtiden, och upplever dagligen våld och orättvisor. Samtidigt läggs förslag om att kraftigt minska resurser till folkbildning. Detta i ett läge med fake news, desinformation, krig i vårt närområde, misstänkliggörande av människor med annan hudfärg. I en tid när folkbildning och civilsamhälle behövs som mest.
I det läget hängs en hel lokalavdelning och organisation ut, utan dialog. Skulden läggs enbart där. Men, om traditionen med ett starkt föreningsliv som engagerar, bygger och håller ihop lokalsamhällen ska bli något mer än högtidstal vid middagar bland beslutsfattare behöver vi ett svar på frågan – vilken roll ska civilsamhället få spela? Hur står vi upp för ett föreningsliv också när det blåser, och stödet behövs som mest?
Alla vet att civilsamhället – föreningsliv och organisationer – gör stora insatser i förorter och på platser där otryggheten och ojämlikheten är stor. Hur kan vi se till att föreningslivet fortsatt ska vilja ställa upp när de riskerar att hängas ut och anklagas för sådant som inte är sant.
Hur ska social mobilisering vara möjlig om både föreningsaktiva och medlemmar misstänkliggörs? Eller ska samhället strunta i förorten?
Och kan civilsamhället verka i riskområden utan att risker uppstår?
Vore det inte rimligt med ett ökat stöd och erkännande – till alla föreningar som verkar lokalt och som vill bidra till ett bättre samhälle?
Svaren på de frågorna handlar om att vara sann. Inte om att krishantera.
Publicerad i nummer 1, 2023
