Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Alexandra

Än mer triggad

Det här är min sista krönika i den här tidningen fick jag nyligen veta. Det är nedskärningar och jag skärs bort. Första gången jag var med i Fönstret prydde jag omslaget med fet silvertejp över munnen (nr 3/2015). Det var en illustration för den kamp jag har fört i 25 år mot alla dem som har försökt tysta mig. Med hot, hat och lögner har de försökt radera mig ur offentligheten. Förutom att hota att de ska våldta mig, skära av min tunga, stycka och slakta mig har de emellanåt även försökt pressa mina chefer att sparka mig. Ibland har de lyckats. Ibland har deras kampanjer som framställer mig som ”partisk” lett till att jag har förlorat jobb. Allt för att jag konsekvent sedan 1995 offentligt har stått upp för jämställdhet, jämlikhet och demokrati och mot rasism och våld – allt som finns inskrivet i grundlagen, värdegrunder och etiska regler för journalister och mediehus.

Det har kostat mig. Jag har fruktat för mitt och min familjs liv. Oavsett om nazister marscherat med mitt ansikte och ordet ”förrädare” på sina plakat eller omringat mig på föreläsningar har jag aldrig backat en tum. Jag vill nämligen kunna se mig själv i spegeln. Så fåfäng är jag. Den kärlek jag har fått från folk runt om i landet, inte minst i en massa ABFföreningar, har dock alltid varit så mycket större och starkare att jag har orkat fortsätta försöka rida ut hatstormarna och tämja motvindarna för att kämpa vidare för jämlikhet, jämställdhet och rättvisa.

Nu blåser det hårda vindar igen. De piskar på med ett sånt ursinne att jag ibland bara vill fly. Men återigen är jag inte ensam. Återigen ser jag det som min plikt att stå ut och stå upp när allt fler stämplas och misstänkliggörs för att de står upp för människovärdet. Ty så långt har förskjutningen och polariseringen gått att FNs deklaration om mänskliga rättigheter plötsligt avfärdas som partisk och kontroversiell.

Så ja, jag är ledsen, men jag är också än mer triggad att fortsätta ge röst och anlete för att försöka humanisera de som avhumaniseras i en polariserad och polemisk tid.

Nedskärningarna är resultatet av politiska beslut. Folkbildningen föddes för att arbetare skulle få chansen att rusta sig med kunskap och kunna ta makten över sina egna liv och narrativ. De som slaktar folkbildningen vet vad de gör. Det här är ett led i tysthetskulturen.

Nu måste vi kämpa lite hårdare för att erövra kunskap och utveckla ett källkritiskt tänkande för att navigera genom en djungel av desinformation. Vi måste samlas och stärka och stötta varandra. Vi måste förvandla vår frustration till motivation i vårt arbete för fred, frihet och demokrati för fler än de få.

När ett fönster stänger står kanske en dörr på glänt. Om alla dörrar stängs får vi helt enkelt bygga ett eget hus med vidöppna dörrar och uppslagna fönster för att skapa korsdrag och släppa in frisk luft.

Tack för den här tiden och må kraften vara med er. Vi ses i ett annat fönster.

Publicerad i nummer 1, 2024