Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Alexandra

Det är det här

jag avundas

Alexandra Pascalidou
Journalist och författare.
Född: 1970.
Aktuell: ny krönikör i Fönstret.

Livet och allt liv i livet går i cykler. Förr eller senare sluts små och stora cirklar. Som nu när jag skriver här i ABF-tidningen Fönstret. En cirkel som fick sin början när vi kom till Sverige i mitten på 1970-talet.

Jag var bara ett barn, men minns att mamma och pappa fick gå i ”skolan” i Rinkeby där vi bodde utan papper hos min faster Niki. Tillsammans med andra nyanlända gick mina föräldrar en svenskkurs. När mamma som var utbildad tandtekniker och pappa som bara gått ut mellanstadiet fick gå i samma klass kunde jag trots min ringa ålder räkna ut att det skulle bli knas. De var bokstavligt talat varandras motsatser. Mamma som älskade att läsa och pappa som aldrig läst en bok. Mamma som slet och sparade och pappa som dansade och sjöng som om varenda dag var den sista. De var personifieringen av Aisopos fabelfigurer syrsan och myran.

I vårt första familjealbum finns till och med en bild på konflikthärden. Margaretha. Självaste ABF-kursledaren. En vacker, gnistrande leende, blåögd blondin i jeansskjorta och snusnäsduk knuten runt halsen. Pappa blev oväntat och oroväckande intresserad av skenande sche-ljud. Men medan mamma som läste tusen timmar svenska i väntan på uppehållstillståndet kom hem fullastad med nya svenska ord gick pappa, förlorad i kursledarens blåa blick, mest runt som en yr tupp. Tills han hoppade av.

Under mina tonår och engagemanget i förortens föreningsliv dök återigen studieförbundet upp som möjliggörare i allt vi företog oss. Från kurser i mötesteknik till lokaler, kursgårdar och personal. ABF blev det vidöppna fönstret till det svenska samhället och kontaktnäten vi saknade. Personalen blev som mentorer man alltid kunde ringa till.

Folkrörelserna och studieförbunden är bland det bästa Sverige har att erbjuda.De rullar ut röda mattan för alla oavsett klass och kultur, ålder och funktionalitet. Vem som helst kan när som helst, vidga sina vyer och erövra kunskap. Själv har jag varit både cirkelledare och kursdeltagare, jag har modererat, debatterat och föreläst och varje år bläddrar jag dreglande, drömmande genom det digra kursutbudet. Från kalligrafi och kinesiska till öppna föreläsningar om svensk vapenexport, prekariat och patriarkat.

Som klassresenär vistas jag bland privilegierade barn. Men det är varken deras arvegods eller aktieportföljer jag avundas. Det är det intellektuella försprånget. Den där självklarheten och självsäkerheten som är resultatet av bildning och utbildning, av språkresor, seglarläger och scoutkollon, av teater- och museibesök.

Men studieförbunden suddar ut de skarpa klassgränserna genom att ge oss alla en andra och tredje och trettiotredje chans att ta igen det vi gått miste om. Det var nog även det som väckte min fars förälskelse. För egen del är det snarare en bestående kärleksaffär. En cirkel som sluts och en känsla av att hitta hem igen.