Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Alexandra

Farväl farsan

Samma dag som Grekland firade den heliga moderns himmelsfärd passade han på. Men han väntade in mig först. Från Arlanda åkte jag raka spåret till sjukhemmet. I 176 minuter klappade jag på honom och påminde honom om livets höjdpunkter. Jag spelade sånger han älskade, jag sa att jag förlåter och älskar honom på alla språk jag kan. Jag tackade honom för livet och lärdomarna, för den gränslösa entusiasmen, den barnsliga nyfikenheten, den rastlösa reslusten. ”Var inte rädd. Gå till ljuset pappa. Du har kämpat klart”, viskade jag.

Min pappa arbetarklasshjälten som städade oavsett väder och vind, krämpor och kroppstemperaturer. Som kastade sig upp mitt i natten för att gå till jobbet, till och med när han blivit påkörd av en buss, stukat leder och slagit ut tänderna. Med en maskins arbetstempo och disciplin repeterade han sitt mantra: ”Jobba hårt!”

Krigsbarnet som förlorade sin far i kriget och växte upp i ett flyktingläger innan han mötte min mamma, flyttade in i en tvättstuga i en diktatur och fick mig. Under militärtjänsten extraknäckte han som frisör och broderade lampskärmar för att skicka hem en slant till oss. Han var gästarbetare i Tyskland innan han kom till Sverige. När han inte fick stanna tog han jobb på oljetankern ”Ithaki Sailor”. Min pappa Odysseus som var ute på de sju haven men aldrig riktigt hittade hem från sina irrfärder.

Min pappa Dionysos som aldrig tröttnade på vin, sång, dans. Och kvinnor. Kaosguden som samtidigt var den hårdast arbetande städaren och fönsterputsaren. I minusgrader och snålblåst klättrade han hisnande högt på husfasader med blott ett bälte runt midjan. Med fickorna fulla av färsk vitlök för att besvärja ondskan och bota smärtor.

Min pappa Apollon som hade många strängar på sin lyra och kunde spela alla instrument fast han aldrig studerat noter. Min pappa polyglotten som pratade ett tiotal språk flytande fast han knappt gått ut skolan. För att han alltid talade med människor på deras modersmål. Deras hjärtas språk.

”Många uppskattar den operasjungande och glädjespridande städaren”, löd tidningsrubriken 2015 där pappa står med sin städvagn och armarna utslagna. För att han städade så fint, skapade så god stämning och ville att Sverige skulle vara lika rent som Singapore. På frågan om vad han gör om fem år svarade pappa: ”Jag vet inte om jag lever då men jag hoppas att jag jobbar. Jag vill inte sitta bakom fyra väggar”. Skrumplever, demens och hjärtsvikt fjättrade honom bakom fyra väggar i två år.

Farväl farsan. 75 år på jorden fick du och varenda minut fångade du i flykten. En dag ska jag skriva om dig. Men nu ska jag sörja din fysiska frånvaro en stund. Den jag borde ha vant mig vid. Jag ska försöka glädjas över att du slipper ligga i en sjuksäng och muttra: ”Det här är inget liv.”

Fira i frid, farsan. Hoppas du förenas med din far som du aldrig fick möta i detta liv. Tills vi ses igen, Jannis – legenden i mitt liv.

Publicerad i nummer 3, 2021