Flyktingar som
ser ut som oss
AV ALEXANDRA PASCALIDOU
Det pågår ett krig i vår närhet. Tragedierna kablas ut i medier och Ukrainas karismatiska premiärminister Volodymyr Zelenskyj talar både inför världens parlament och direkt med sina följare på sin Instagram. Aldrig förr har en ledare i ett krigshärjat land ägnat så mycket tid åt att kommunicera med omvärlden IRL.
Folk i mitt flöde postar blågula svenskukrainska flaggor i symbolisk solidaritet. Andra fyller bussar med förnödenheter för att lindra nöden under den snabbast växande flyktingkrisen i Europa sedan andra världskriget.
Mer än 10 miljoner människor, majoriteten kvinnor och barn, har nu tvingats lämna sina hem och många väntar fortfarande på att korsa gränserna. Moldavien, ett av Europas absolut fattigaste länder, har tagit emot fler än 400 000 människor. Här hemma har jag vänner som för första gången engagerat sig för flyktingar. Vänner som aldrig annars velat följa med till kvinnojourer för flyktingkvinnor tar nu emot mammor och barn i sina hem och sommarhus. Engagemanget är rörande, men enligt vissa också upprörande med tanke på att empatin verkar villkorad – ljushet och geografisk närhet tycks stärka solidariteten. De som förr provocerades av att flyktingar hade mobiltelefoner och sa att ”de har Iphone, de är inga riktiga flyktingar”, säger nu att ukrainare är ”riktiga flyktingar” för att de är precis som oss. De ser ut som oss.
Den subjektiva empatin är dock ingenting nytt. Människan är egoistisk och narcissistisk och i en värld som premierar individualismen stärks så klart den selektiva solidariteten. Mest medlidande väcker våra egna spegelbilder. De som får oss att tänka att det skulle ha kunnat vara jag och mina barn som vaknade av en bomb. Därtill spökar vithetsprivilegierna. Medmänskligheten mobiliseras mer när det handlar om vita, blonda och blåögda kvinnor och barn. Oavsett om de försvinner eller blir mördade. Mörkare människor tenderar i alla tider och alla länder att berövas på sin mänsklighet. De blir lätt en mörk, misstänkliggjord massa. Som de hundratals unga människor som har mördats i våra förorter och bara blir siffror.
Men vi kan hålla två bollar i luften samtidigt. Ty även om det skaver att se denna selektiva solidaritet som gör skillnad på folk och folk är det vackert att de som flyr Ukraina nu bemöts som de offer de är. Hoppas flera flyktingar får samma värdiga välkomnande och betraktas som riktiga flyktingar i stället för att kallas för lycksökare och laster.
Publicerad i nummer 2, 2022
