Lika men så olika

Alina är en 21-årig läkarstudent som bor i en trång trerummare i ett miljonprogramsområde med sin mamma och sina tre syskon. När jag ringer henne våndas hon över anatomin och småsyskonen som leker kurragömma i bakgrunden. Oftast pluggar hon på något bibliotek, men just nu sitter familjen som många andra i coronakarantän. ”Jag drömmer om att rädda liv. Om att operera människor”, säger hon och jag begriper ingenting – varken av det avancerade hon studerar som är rena grekiskan eller av hennes längtan efter att få skära i människor.

Hennes ensamstående mamma som arbetar inom äldrevården och extraknäcker som städare och emellanåt tolk har investerat sina svettdrypande slantar på läxläsning i matematik, fysik och kemi för barnen som går i skolor där flera obehöriga lärare undervisar elever från världens alla kris- och krigshärdar. Där sitter barn som knappt har hunnit lära sig språket och ofta saknar vuxna i sin närhet som kan lösa en ekvation eller förklara pluskvamperfekt.

”Jag offrar mig för att de ska lyckas” säger mamman som fullkomligt åsidosatt sina egna behov av fritid och förnöjelser. Hon påminner om min och många migrantmammor jag mött som säger till sina barn: ”Bli doktor!” De menar givetvis läkare – det finaste statusjobb de kan tänka sig. En läkarlegitimation betraktas nämligen som en garant för framtida arbete och en frigörelse från fattigdomens bojor.

Samtidigt springer jag på min väninna doktor Emma. Till skillnad från läkarstudenten kommer hon från en akademikerfamilj där doktorshattar är en släkttradition. Nu gläds hon över att hon lyckats sälja sin etta till en 21-årig konstvetarstudent för flera miljoner kronor.

Jag gläds med min vän som hakar på den gröna pandemivågen och flyttar ut till en stuga långt ut på landet samtidigt som jag slås av de två 21-åringarnas vitt skilda livsvillkor. När den ena får en egen lägenhet på eftertraktad innerstadsadress av sina föräldrar säger Alina att hon förmodligen inte kommer kunna flytta hemifrån förrän hon är typ 30. ”Även om jag ibland vill strypa mina syskon har jag inget val. När jag efter den här långa utbildningen får mitt första riktiga jobb kan jag börja spara ihop till handpenningen för en lägenhet i ett finare område. Det lär ju ta några år”, säger hon utan minsta självömkan. Något privatliv eller sexliv ryms inte i hennes horisont. ”Sen, när jag får en värdig lön, då kan jag ta hand om min mamma så som hon tagit hand om oss. Det är livets cykel”, fastslår hon och jag tänker på hur olika livets cykler ter sig och hur stora och livsavgörande skillnader vi har fått i Sverige när det gäller allt ifrån boende till skolor, arbete och livsstil. Inte som en konsekvens av en naturkatastrof eller en plötslig pandemi utan till följd av medvetna politiska beslut som frigör de redan fria och frihetsberövar de fattiga.

Publicerad i nummer 1, 2022