Mångfald är inte matematik!
AV ALEXANDRA PASCALIDOU
Nyligen skrev jag ett reportage i Expressen där nio medarbetare på SVT och SR vittnade om hur de blivit misstänkliggjorda, marginaliserade och diskriminerade – på grund av sitt ursprung. Trots att SR och SVT är public service-bolag, som ägs av folket och som villkoras av ett sändningstillstånd där mångfald, jämställdhet och demokrati står inskrivna.
Att våga vittna har ett pris. Det kostar karriärskliv men också anklagelser om att de som utsätts är ”inkvoterade” och allmänt ”överkänsliga offerkoftor”. Trots att jag redovisat deras imponerande meriter finns det personer som bara stirrar sig blinda på deras namn, hud- och hårfärg. De som inte ens orkar läsa berättelserna protesterar som vanligt på Twitter: Åk hem / Det finns ingen rasism i Sverige / Representation är rasism / Nu ska ni räkna skallar!
Men mångfald handlar inte om matematik. Det handlar om journalistik. Det handlar om saklig och rättvis rapportering som angår och inkluderar alla medborgare. Från fattiga förorter till avfolkningsorter. Men varför är det så svårt, efter alla år av mångfaldsprojekt som påtalar vikten av att spegla Sverige så som Sverige ser ut?
Ylva Habel, lektor i medie- och kommunikationsvetenskap på Södertörns Högskola, menar att en av orsakerna är den svenska exceptionalismen. Den som utgår ifrån att vi skulle vara så mycket bättre och mer inkluderande än alla andra länder. ”I jämförelse med vårt grannland Danmark där brutal rasism har vädrats offentligt höll Sverige länge artig ton. Nu har vi i Sverige kommit i kapp det danska debattklimatet med normaliseringen av rasismen och impulsen att stöta bort bruna och svarta människor”, säger Habel. Där spelar public service, som vi alla betalar oavsett härkomst eller hemadress, en avgörande roll i vad som uppfattas som rimligt att säga.
Det är inte längre relevant att tala om etnicitet utan snarare rasifierande mekanismer, hävdar Habel. ”Det är vitheten som rasifierar oss bruna och svarta och sen vägrar prata om hur det drabbar oss. Problemen uppstår när vi påtalar utsattheten.”
Mångfaldsprojekten på public service har till exempel ofta fokuserat på att inkludera ungdomar. ”Så slipper de hantera högutbildade vuxna och osynliggör kompetenser”, säger Habel som menar att det inte riktigt är mångfald de egentligen vill värva. ”Det finns ett implicit krav på att den som arbetar för public service ska vara bärare av svensk identitet. Detta erkänns inte, men visar sig i vilka som syns och hörs. Och hur länge. Det skapas en spektakelkultur, vi svarta ska visas upp lite kvickt, uttalar oss om Black Lives Matter för att lika kvickt, försvinna igen. De begraver oss levande.”
Modiga människor som vågar vittna och bryta tystnadskulturer är förutsättningen för förändring. Den kräver att flera av oss slutar tiga och börjar sjunga ut. Även om det kostar.
Publicerad i nummer 4, 2020
