Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Alexandra

”Ta inga genvägar!”

Det har gått för långt. Och när det har gått för långt för länge går det inte längre att ta genvägar. Skjutningarna och sprängningarna som vi numera kan läsa om nästan dagligen drabbar dem som står längst ner i hierarkierna och bor längst ut i tunnelbane- och bussnätet. Det är i periferin det sker. Bland de försummade, de som räknar förluster som verkar väga lite lättare för övriga samhället. Det som för familjer, grannar, skolkamrater är ett dagligt trauma är en axelryckning för vissa som blott efterfrågar en quick fix som fler poliser, längre och hårdare straff, vräkningar, utvisningar och kameraövervakningar.

Vi borde redan ha tagit krafttag mot kriminaliteten som hotar tryggheten, men var är rösterna som kan hålla flera bollar i luften samtidigt? Var finns de som talar om komplexa, krävande och långsiktiga lösningar som att vända de växande sociala och ekonomiska klyftorna?

Sverige som under 1980-talet var ett av världens mest jämlika länder blev under 90-talet landet med den snabbast växande ekonomiska ojämlikheten. Samhällsfunktioner såldes ut för en spottstyver till högstbjudande. Avknoppningar, avregleringar, utförsäljningar var nyord som skulle få avgörande konsekvenser för vårt land. Allt skedde utan massiva strejker, protestdemonstrationer och manifestationer. Kanske för att vi till skillnad mot Frankrike och många Medelhavsländer saknar revolutionsreflexer. Som nyss när mer än en miljon fransoser strejkade och marscherade mot höjd pensionsålder – eftersom det skapar orättvisor.

Dokumentären om Marseille på SVT gestaltar knarkkriget i barrikaderade franska förorter där liv släcks för några eurosedlar. De anonymiserade förvrängda rösterna säger alla samma sak – de saknar andra chanser till försörjning och deras mammor behöver pengar till hyran. De låter som våra ungdomar. De som säger att det är lättare att köpa ett vapen än att hitta ett jobb. De som, talande nog, är födda på 90-talet och 00-talet.

Den världskända ekonomen och Parisprofessorn Thomas Piketty som i decennier forskat om ekonomisk ojämlikhet skriver i sin senaste bok att det viktigaste av allt är att satsa på skolan som successivt utarmats. Inte bara i Frankrike. Rusta barn oavsett bakgrund med kunskap och framtidshopp och utjämna ojämlikheterna i skolan och utbildningen helt enkelt. Hur svårt kan det vara när till och med OECD larmar om att ojämlikheten i svensk skola kan bli förödande?

När jag skriver och talar om kriminalitet och klass vill alla helst tala om etnicitet och föräldraansvar. De verkar ha missat min bok Mammorna som bland annat visar att alla föräldrar inte har råd, kunskap eller möjlighet att bli den där idealiska famnen och förebilden. Och då måste samhället finnas där i stället för att backa och ge upp värden och välfärden som satte Sverige på världskartan som ett föredöme i jämlikhet.

Publicerad i nummer 1, 2023