Fönstret

Tårar som inte fått gråtas

Suckarna hade avlöst varandra länge. Mörkret hade belägrat mitt sinne. Och jo, jag ringde runt till vänner och talade in tvångsmässigt glättiga men innehållsmässigt deppiga meddelanden på telefonsvararna. Det skulle dröja dagar innan någon ringde tillbaka. Folk har så mycket nuförtiden.

Så jag packade min kappsäck och gjorde det jag kan bäst – jag flydde till främmande jord, och landade ensam i en fjärran djungel.

Jag gäspade så mycket att jag tvingades be den kinesiske doktorn om ursäkt. Det är sannolikt spänningar och stress som släpper, sa jag och fick svar: ”Dina binjurar är utmattade.” Min stolta simultankapacitet och 25 års hårt arbete hade drabbat organen fick jag veta. Så han förbjöd kaffe, socker, mjölk och gluten, kött och en massa grönsaker. Jag beordrades att andas. Eldandningar och djupandningar som fick magen att vidgas som en ballong och näsborrarna att fladdra av nyfunnen rörelseglädje. Jag fick forma tungan till en strut och andas in frisk luft för att kyla ner det upphettade systemet. Han skrev ut tystnad, introspektion, reflektion och dagliga siestor.

I tre dagar levde jag i tystnad om man bortser från när jag beställde antiinflammatoriska veganrätter, spenatjuicer, mullbärstéer och gurkmejashots. Jag åt utan annat sällskap än mitt eget. För första gången på länge tuggade jag noggrant, andades mellan tuggorna och kände smaken av maten och mättnadskänslan. Jag lunkade till min hydda, studerade månen, hörde trädprasslet och inandades doften av fuktig jord och vild vegetation. Jag tror till och med att jag hörde mitt hjärta slå.

Så småningom började jag tala med människor. Flygande holländare som stressat tills hjärnljusen slocknat. Tyska köpmän som sökte köpa sig lite liv. Amerikaner på sin årliga avgiftning. Gamlingar som försökte finna meningen med livet innan deadline. Ägaren som levt som grottmunk i sju år. Alla sa samma sak: Vi måste sakta ner. Stanna upp. Vi är inte skapta för de liv vi lever. Allt går på tok för fort. Livet löper fram i rasande fart. Rasande i dubbel bemärkelse. Plötsligt var jag inte längre lika mallig över allt jag hunnit klämma in i ett och samma liv. Alla telefonmöten medan jag städar, mejlar och konsumerar emotionellt och mentalt förorenande Twitterflöden.

En vecka gick samtidigt fortare och långsammare än den någonsin gjort. Sorg och frustration fann lindring. Tårar som inte fått gråtas och skratt som inte fått skrattas fann utlopp. Och så lätt jag kände mig. Inte i kilon utan i en känsla av tyngdlöshet som fick mig att häpna när jag satt i en bil i en hel hypnotiserad timme och bara vilade blicken mot landskapet som flöt förbi. Utan en viktig tanke. Utan rastlöst instagrammande för att se hur bra alla har det och hur vackra, lyckliga och framgångsrika de är. Bara sittande. Rätt och slätt och lätt som en plätt.

Nyårslöftet består i att sluta springa till allt. Att sluta våndas över allt man missar och måste. Resan mot ett hälsosammare liv har bara börjat. Allt för att senarelägga slutet.

Publicerad i nummer 1, 2020