Tystad av Turkiet

Plötsligt en dag hade jag checkat in på min Instagram både från Istanbul och Gaziantep. Samtidigt. Även om jag som många andra kvinnor tvingats utveckla en enastående simultankapacitet blev jag förbryllad. För jag låg ju på en atensk sandstrand. Snart insåg jag att mitt konto kapats.

Två dagar tidigare hade jag och fyra miljoner andra kvinnor hakat på hashtaggen #ChallengeAccepted och delat svartvita bilder. Många deltog givetvis av ren fåfänga. Men vissa av oss fåfänga hade i alla fall den goda smaken att skriva systerligt stärkande statusuppdateringar som fick vingar världen över.

Utmaningen inleddes i bland annat Turkiet där kvinnor demonstrerade mot mordet på den 27-åriga studenten Pınar Gültekin. Hennes före detta pojkvän slog, ströp och brände henne till döds innan han slängde kroppen i soporna. Pinar är en av många. Förra året mördades 474 kvinnor i heders- och könsrelaterat våld i Turkiet.

För att rädda liv under den pågående pandemin har regimer och regeringar stängt samhällen och låst in människor i hemmen. Men våldet mot kvinnor och barn i hemmen är också en pandemi som eskalerar bakom de hermetiskt slutna dörrarna.

I flera länder protesterar kvinnorättsaktivister mot att hemmet fortfarande är världens farligaste och dödligaste plats för kvinnor. De reser sig mot ett system som systematiskt skuldbelägger offer för att ha ”vanhedrat” eller sårat gärningsmännen och mot poliser som slår, sparkar och sprutar tårgas för att få kvinnorna att retirera i sin rättighetskamp.

Jag skrev kort om detta på Instagram, på engelska, för att alla ska inse att vi måste ryta ifrån. Det som drabbar turkiska, grekiska, svenska, nigerianska eller amerikanska systrar angår oss alla. På samma sätt som vi måste ringa polisen om grannen plågar sin familj är det vår plikt att slå larm när en nation vägrar se sina kvinnor som fullvärdiga medborgare.

Där någonstans kom kaparna in. För att tysta motståndet. Eftersom jag som frilans varken har säkerhetsavdelning eller datasupport blev jag lätt panikslagen tills jag sprang in i en nagelsalong där flera tjejer massrapporterade mitt kapade konto. I väntan på en lösning läste jag i The Economist att president Recep Tayyip Erdogan klubbat igenom en lag för att censurera sociala medier.

Samma kväll mötte jag min turkiska kompis B från New York. När jag berättade om mitt lilla drama sa han: Det är ju så här de tystar kritiska röster. Det är därför jag aldrig någonsin nämner mitt hemland i något sammanhang. För jag vet vad som väntar.

Även om jag förstår och högaktar honom tycker jag att vi borde göra motsatsen. Vi måste bli fler och höras mer. Framför allt vi som är på tryggt avstånd och slipper bli nedslagna och frihetsberövade för att vi kräver jämställdhet och rättvisa.

De kan ju kapa våra konton, men vi kan inte låta dem kapa hela systemet, och tysta vår kamp.

Publicerad i nummer 3, 2020