Våga prata, våga skona barn
AV ALEXANDRA PASCALIDOU
Tårarna rinner över tangentbordet. Brevskörden som når mig efter intervjun i SVT-programmet Min sanning gör ont att läsa. När jag talade om min föga barnvänliga barndom sa jag nämligen att jag vet att det sitter en massa barn där ute som vet vad jag talar om. Barn som precis som jag tvingats tiga och sett sin omgivning tiga. Trots att de sett. Och hört. De var som de där tre aporna vi hade hemma på hyllan: de som höll för ögonen, öronen och munnen.
Vi lär oss tidigt att det som sker inom hemmets väggar ska stanna där. Lojaliteten, tystnaden eller omertà som det heter i den sicilianska maffians manualer är som ett oskrivet regelverk, ett kontrakt vi signerar innan vi ens lärt oss skriva.
Som barn har man dessutom varken facit, referenser eller ord för det som sker.
Jag minns lättnaden när jag för första gången i vuxen ålder hörde uttrycket ”dysfunktionell familj”. Äntligen fick mitt drama präglat av våld, missbruk, medberoende och konstanta konflikter en odramatisk diagnos.
Breven jag nu får kommer från både barn och vuxna. Flera från till synes fina och fungerande familjer i välbärgade områden. En ung tjej skriver:
”Jag hade alltid blåmärken på kroppen. Min pappa tog sig rätten till min kropp och tog en del av min barndom ifrån mig. Min innersta önskan som barn var att bli sedd. Men det var aldrig någon som frågade var mina blåmärken kom ifrån eller varför jag satt kvar i skolan efter att jag slutat.”
När hennes mamma höll på att döda henne rymde hon. Men då började kampen för att bli trodd: ”Jag var tvungen att trycka upp blåmärken i ansiktet på socialtjänsten och be på mina bara knän att de skulle ta mig därifrån.” Flickan fick slutligen komma till ett bra boende men när hon fyllde 18 ställdes hon på gatan. ”Nu bor jag runt hos olika kompisar och när det inte är minusgrader kan jag ibland sova i förråd. Den dagen mina föräldrar får reda på var jag är kommer jag vara död.”
Många upplever att deras rop på hjälp aldrig når fram och att deras röst inte räknas: ”Jag har försökt få hjälp på alla möjliga sätt. Både polis och mitt målsägandebiträde har pratat med socialtjänsten för att förmedla allvaret men de lyssnar inte. Jag går i skolan och är tacksam för varje sekund jag kan spendera där. Men jag vet också att jag inte alltid har någonstans att ta vägen när klockan slår 19.00 och larmet går på. Jag känner mig sviken men om jag inte hade trott på ett bättre liv hade jag aldrig orkat fortsätta. Därför är människor som du så viktiga.”
Därför måste vi våga prata.
Om vi vågar prata vågar flera prata och blottlägga otryggheten i hemmets ”trygga vrå”.
Om vi vågar prata skonar vi flera barn.
Blott då kan vi väcka dem som bedriver, budgeterar och bossar över socialpolitiken – den som är till för att skydda de skyddslösa, värna de värnlösa och stärka de mest sårbara.
Publicerad i nummer 1, 2019
