Var är mammorna?
AV Alexandra Pascalidou
Demokratins högtidsdag står för tröskeln. När vi medborgare själva har makten för en dag och får göra vår röst hörd och välja våra folkvalda. I en valrörelse av polariserad och polemisk kraftmätning har kandidater slipat sina retoriska vapen och huggit sina motståndare. Vissa har huggit dem som ligger och inte ens kan svara. Man ska ta ”folkets” oro på allvar, säger de och syftar på en främlingsfientlig, kvinnohatande, klimatförnekande del av folket som söker splittra och svartmåla Sverige. De talar om ”No go-zones” där de vill införa utegångsförbud och militära insatser. De talar om människorna i Sveriges förorter som en mörk, främmande massa. Dessa människor verkar inte ingå i den snäva definitionen av ”folket”. Och skräckpropagandisterna vill varken höra eller tala med dem.
För mig som växt upp i Rinkeby och har vänner över helaFörortssverige är denna avhumanisering och demonisering inget nytt. Den har bara eskalerat. Retoriken som på 90-talet drevs av Ny demokrati har nu fått fler anhängare och internationell uppbackning.
För att göra dessa människor till människor igen och för att ta även deras oro på allvar har jag de senaste två åren rest runt i landets mest utsatta orter. Från Rinkeby till Rosengård har jag intervjuat ett tjugotal mammor. De som lyst med sin frånvaro i det offentliga rummet sedan tidernas begynnelse. Jag har mött dem som varken viftar med järnrör eller går bärsärkagång på sociala medier. De som bär samhället på sina axlar fast de själva går på knäna. De som kokar soppa på en spik, snyter snorande barn, tvättar gamlingar, städar och sliter och lider i tystnad. De som inte legat i hängmattan på en svensk skärgårdskobbe eller druckit paraplydrinkar på ett charterresmål.
För många av de mammor jag mött är orterna som vissa kallar No go-zones deras enda Go-zone. Även om de är rädda har de ingen annanstans att ta vägen. Och vissa av dem vågar inte lämna orten av rädsla för rasister. Dessa mammor vet också allt om det som fått en framträdande roll i valrörelsen men då ofta grovhugget förenklat till att handla om att vi blattar har brottsligheten i blodet.
När jag försökte förstå det dödliga våldet som skördat unga liv, gick jag till mammorna. De som själva ofta är offer. De som vet allt om våldets långtgående strukturer. Från våldet i ”hemmets trygga vrå” till det brutaliserade gatuvåldet till maktens strukturella våld.
Må mödrarnas mödor och kamp tas på allvar. Många mammor jag mött menar nämligen att makten vänder dem ryggen för att det inte är deras barn som mördas. ”Hade det hänt i svenskare medel- och överklassområden hade politikerna gjort något. Men våra barns liv är tydligen inte lika mycket värda.”
Men jag tror allt går att förändra. Ett sätt är att släpa sig till vallokalen. Vi kan hitta politiker som i stället för att plocka populistiska poäng ser den större bilden och inser att det krävs stora och långsiktiga satsningar. Vi röstar fram makthavare som vet att starka och stärkta mammor kan vara lösningen vi ännu inte provat.
Publicerad i nummer 3, 2018
