Vem pratar med vem?
AV ALEXANDRA PASCALIDOU
Det är valår och det gamla, fantasilösa förslaget om språkkrav dammas av igen. Den här gången drar Socialdemokraterna sin lans för ”skärpta språkkrav på nyanlända” som ska få oss att vallfärda till valurnorna. Självklart håller vi alla med. Men vid närmare eftertanke inser man att förslaget mest är ängslig signalpolitik mot de mest maktlösa. De som inte ens får rösta. Det är ju inte riktigt språkbristerna som är Sveriges stora utmaning 2018. Men låt oss ändå ta en titt på språkpliktens vacklande logik.
Folk lär sig svenska på jobbet. Om de får ett jobb. Om de får ett jobb där det talas svenska. Om någon på jobbet över huvud taget tilltalar dem.
Mina föräldrar lärde sig svenska på ABF. Deras lärare Margaretha har hedersplatsen i vårt familjealbum. Efter 40 år i Sverige bryter de fortfarande när de pratar. Precis som vår drottning. Fast hon till skillnad från dem har haft en svensk make, kung därtill, och svenska kompisar och grannar. Och sannolikt landets bästa lärare.
I går hälsade jag på min pappa på sjukhuset. ”Jag får tunnbrödssprutor” sa han och jag blev orolig. Efter samtal med läkaren fick jag veta att han menade blodförtunnande. Min pappas svenska suger, men har den varit ett hinder i hans yrkesutövning?
Pappa pratar tio språk och är verksam i Sveriges mest språkrika bransch. Han behöver ingen Strindbergssvenska för att lämna toaletterna skinande rena. Han besitter en bred vokabulär av viktiga verb som skura, damma, putsa, moppa, skrapa och polera som är en förutsättning för att han ska kunna klara sitt jobb som städare, diskare och fönsterputsare. Pratar någon med honom på jobbet om något annat än lokalvård? Sällan.
På sjukhuset pratar pappa ryska med läkaren, grekiska med kirurgen, serbiska med sjuksköterskan, polska med städerskan. Och sen rycker vi döttrar in när tunnbrödssprutorna dyker upp.
Själv gick jag i Sveriges första grekiska hemspråksklass ända upp till femman. Ändå blev svenska språket mitt levebröd. Att jag sedan läste latin, engelska, franska och spanska har öppnat många dörrar. Jag har intervjuat Maradona på spanska, förortskids i Paris på franska, och föreläst på EU-kommissionen på engelska. Men inte ens jag som polyglott slipper diskriminering för det. Perfekt svenska är dess värre varken garant eller gräddfil för oss med konstiga namn. Ity jag känner alltför många människor som sitter med hundratals universitetspoäng som visar sig vara poänglösa när de söker jobb. Den totalt nedtystade diskrimineringen önskar jag att flera partier hade modet att ta upp inför valet.
Därtill borde partierna agera för att elever från lågutbildade familjer i de fattigaste förorterna får flera behöriga lärare. Färska undersökningar visar nämligen att det finns färre utbildade lärare i dessa områden än i resursstarka och akademikertäta områden. Vilket givetvis bara ökar klassklyftorna.
Sist men inte minst borde politiker som verkligen värnar om vårt vackra svenska språk se till att alla i det här landet får chansen att tala svenska med folk som har svenska som modersmål. Att de får grannar, klasskamrater och vänner som ”anar ugglor i mossen” och varnar för när ”allt barkar åt skogen”. Språket är nämligen en färskvara. Om det inte används härsknar det. Så bryt den etniska, socioekonomiska segregationen som reser språkmurar så kommer språket blomstra som körsbärsträden i Kungsan gör just nu.
Publicerad i nummer 2, 2018
