ABF ska inte jaga mördare
AV JONAS HELLING
58 människor har i skrivande stund (9 november) dödats i 345 skjutningar Sverige i år. De flesta döda är förfärande unga. Liksom de som skjuter. Det är lätt att hålla med dem som säger att de inte känner igen sitt Sverige när de tar del av de här fullkomligt vedervärdiga nyhetsinslagen. Framför allt de som hör skotten på sin egen innergård. Jag har full förståelse för att de tänker att så här kan vi faktiskt inte ha det. Så tänker även jag själv. Som socialdemokrat är jag dock framtidsoptimist ”by nature”, Jag är helt övertygad om att vi med bra politiska beslut kommer att kunna lösa även det här samhällsproblemet. Men att det kommer att krävas ganska många, och olika typer av bra beslut.
Själv har jag bestämt mig för att försöka undvika begreppen ”hårda” och ”mjuka” tag. Varför? För att det är två ord som inte innehåller någonting. Som att kasta luft på varandra i debatten. Jag ser istället på varje förslag enskilt: straffsatser, övervakningskameror och ökade resurser till socialtjänsten. Och funderar: Är just det här förslaget effektivt? Kan det förhindra att 17-åringar skjuter varandra i huvudet? I dag, och om tio år?
Carin Götblad – Sveriges kanske mest kända polis – betonar i vår intervju med henne (sid 26) att ABF fyller en jätteviktig brottsbekämpande funktion när man etablerar kultur och föreningsliv till människor som annars saknar sådana inslag i tillvaron.
Men samtidigt understryker hon att polisen inte kan låta bli att gripa gängkriminella i väntan på att samhället ska förändras. Vi kan helt enkelt, med Carin Götblads ord: ”Inte ha empatistörda mördare som går omkring på våra gator.”
Och en sak kan vi alla enas om: ABFs roll är inte att gripa mördare. Det är det bara polisen som kan och ska göra. Det behövs alltså både batonger, och ABF. I en effektiv kombination.
Publicerad i nummer 4, 2022
