Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Chefredaktören

Hej då, alliansfriheten

Visst gör det ont när nationella myter brister, tänker jag, när den svenska alliansfriheten nu ser ut att förpassas till historieböckerna. Under 200 år har den ju ”tjänat oss väl”, säger en del, med darr på stämman. Jo, men … finns det någon enda svensk som i dag har en känslomässig relation till Gustav Vs alliansfrihet 1914? Till Oscar IIs syn på Boerkriget 1899? Nej. Den första alliansfrihet som vi känner, är den under andra världskriget. Och handen upp den som i dag tycker att det känns bra att Sverige ställde sig neutralt då. Mellan de demokratiska västmakterna och mardrömsdiktaturen Nazityskland.

Efter det följde kalla kriget. Då stod vi återigen alliansfria. Men vi var ju egentligen inte neutrala mellan Väst och Öst. Det skulle ha varit som att säga att man är neutral mellan yttrandefrihet och diktatur. Mellan David Bowie och Gulag. ”Men Olof Palme kritiserade ju USA”, minns många. Jo, Palme kritiserade Richard Nixons bombningar av Hanoi. Med all rätt. Men samtidigt var han ytterst mån om att vår svenska försvarsmakt skulle teckna hemliga avtal med USA om hjälp ”in case of real trouble”. Också det med all rätt. För ”real trouble”, det var Sovjet – ett av historiens mest hatade samhällssystem. Som vi – med all rätt – var livrädda för. Palmes USA-kritik var alltså ett gräl inom familjen – den demokratiska familjen. Som vi var en del av – kulturellt, ekonomiskt, politiskt och ja, även militärt.

Nej, jag kommer inte att drabbas av en känslomässig svacka den dagen vi vinkar adjö till alliansfriheten. Den är inte som att förlora en nära vän. Jag prövar i stället, lite ovan, att säga det nya högt: Vi står inte ”mellan” någonting längre. Vi står tillsammans. Mot diktatorn i Moskva.

Publicerad i nummer 2, 2022

Läs mer