Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Chefredaktören

Olof Palme skulle inte
tycka synd om Ryssland

 

Ryssland har levt rövare i vinter. Med vapenmakt försöker makthavarna i Kreml vrida tillbaka klockan till tiden före Berlinmurens fall. Till en tid då Moskva detaljstyrde vardagen för invånarna i ett 20-tal länder i östra Europa och Centralasien.

Efter Sovjets sammanbrott, 1991, fick de här länderna plötsligt chansen att bestämma sin egen framtid. 14 av dem valde att snabbt gå med i Nato. Det borde de aldrig ha fått, hävdar Putin nu. Och han kräver att Ryssland måste få veto mot att fler – t ex Sverige – ansluter sig till Nato framöver.

Jag har noterat att några svenska debattörer håller med Putin om att det skulle vara synd om Ryssland, som förlorat inflytande över sina grannländer efter kalla krigets slut. SD skrev t ex nyligen på sin hemsida att ett mål för den svenska utrikespolitiken är att det råder ”balans mellan stormakterna”. Stopp och belägg säger jag här: Målet för svensk utrikespolitik är inte alls att det ska råda ”balans” mellan stormakter. Det är inte målet i dag, och det var det inte heller under kalla krigets kallaste dagar när Olof Palme var vår mest hörda röst i världen.

Målet för Olof Palme var att små länder skulle få bestämma över sin egen framtid. Och det är ju precis det som länderna i östra Europa har gjort. Estländare, polacker och tjecker. Rumäner, slovaker och litauer. Efter Berlinmurens fall valde de att gå med i Nato. Det är lätt att förstå varför. De vill ju aldrig mer bli styrda av Moskva. Och en sak är säker – Olof Palme skulle inte tycka synd om Ryssland för det. Han skulle tycka att ett av hans mål var uppfyllt – att små länder fått bestämma sin framtid själva.

Publicerad i nummer 1, 2022

Läs mer