”Alla ska med!”

– Kjell gör deltagarna mobilsmarta

För två år sedan kände han sig ”kräkfärdig” på jobbet som gymnasielärare och sa upp sig. Det gav mer tid åt cirkelledarskapet i ABF, där han lär äldre att använda smarta telefoner. Och – mer tid att umgås med de 30 papegojorna han har hemma på gården i Hässleholm.

KJELL ARVEDSON
Ålder: 64 år.
Bor: Gård utanför Hässleholm.
Gör: Cirkelledare i ”Alla ska med”, ledamot i styrelsen för ABF Skåne Nordost.

I tätorten Hässleholm med 16 500 invånare finns inte en enda parkeringsautomat. Det konstaterar Kjell Arvedson under den första träffen med cirkeln ”Alla ska med”. För att parkera krävs betalning med app och bank-id. Och det klarar långt ifrån alla. Flera av deltagarna flikar in med strategier, som att ringa och be någon annan betala eller att cykla sista biten in till stan. Kjell ser inte överraskad ut.

– Smarta telefoner och appar är något som vi i vårt samhälle bara förväntas klara av.

”Alla ska med” är ABF Skåne Nordosts storsatsning på att folkbilda uppemot 1 000 personer i att använda smarta telefoner. Efterfrågan har varit massiv, berättar Kjell.

– Jag och en annan person var hos PRO i Glimåkra och höll en kvarts presentation. Deltagare till fyra cirklar anmälde sig direkt. På en SÅ liten ort.

I gruppen jag möter är just bank-id något som många vill lära sig, liksom att ladda ned bilder och gå in på 1177. ”Jag vet inte hur jag raderar nummer till vänner som har dött” säger en kvinna. En annan person vill veta hur telefonen stängs av.

Kjell Arvedson ägnar ABF uppskattningsvis 10 till 15 dagar i månaden.

– När folk frågar om mitt yrke brukar jag numera säga marktjänstansvarig och fastighetsskötare i hemmiljö, säger han och skrattar. Men det innebär ju att jag har fått mycket mer tid för ABF.

Just nu leder han ”Alla ska med” och håller utbildningar för nya cirkelledare. Tidigare engelska och fackliga cirklar. Sedan 1995 är han förtroendevald i ABFavdelningen och han är med i distriktets pedagoglag.

Kärleksrelationen till folkbildningen är lång. Kjell gick med i SSU som 14-åring och drogs in i cirkelverksamheten några år senare. Han kom att koordinera ABFprojekt för att sprida pedagogiken under Sydafrikas första 15 år som demokrati och bland utsatta grupper i Colombia.

– Jag såg många lära sig att lita på sig själva. En tro på den egna förmågan betyder mycket, säger Kjell Arvedson.

Folkbildningstanken kom även in i hans yrke som gymnasielärare. Han bjöd in elever att själva formulera kunskapsbehov och ställa frågor.

– Men efter den senaste gymnasiereformen blev undervisningens syfte att ge underlag för betygssättning och sortera elever. Själva vågade de inte säga något av rädsla för att betyget kunde påverkas om det var fel. Så långt från folkbildningstanken man kan komma!

”Kräkfärdig” på skolans utveckling sa Kjell upp sig i förtid för två år sedan. Det innebar förutom mer häng i ABFlokalerna också tid för ett intresse han idkar sedan nioårsåldern – papegojor. I dag bor 30 sådana på gården.

– Med dem använder jag ”låt gå-pedagogik”, säger han och skrattar.

Men han berättar också att papegojor är läraktiga om man lyckas etablera riktig kontakt med dem. Inte helt olikt oss människor alltså.

Min ledarstil

• För att lära sig på riktigt måste det spela roll i ens liv. Bara cirkeldeltagarna kan berätta vad som är värdefullt. Jag kan komma med inspel som ”visste ni att”, men deras livsupplevelser är precis lika viktiga som mina.

• Min uppgift som ledare är att uppmana deltagare att ställa frågor och se till att de vågar dela med sig. Jag delar med mig av det jag kan, men det är upp till dem att definiera vad de behöver och vill lära sig. Om jag inte vet svaret provar jag tillsammans med deltagarna.

• Jag ser det som viktigt att sätta tonen. Bland det första jag säger i ”Alla ska med”-cirklarna är att de riktar sig till dem som kan minst. De som kan mer får öva sitt tålamod. Jag vill inte gå fortare fram än att alla är med hela tiden. Det är extremt tydligt i den här cirkeln att allt måste utgå från deltagarnas behov.

• Om någon deltagare tar mycket plats försöker jag styra undan genom att rikta uppmärksamheten mot dem som hörs mindre. Mitt mål är att skapa en atmosfär där ingen tycker att det är jobbigt att höras. Det kan handla om att säga ”vad tycker du om det?” eller ”jaha du har en sådan telefon, hur många knappar har den?”.

• Det viktigaste för mig är att träffa deltagarna – de är roligare än ämnet, och det gäller oavsett vad cirkeln handlar om.

Publicerad i nummer 4, 2022