Bokbindaren i Karlshamn
JAN PERSSON, 91, är sannolikt en av ABFs äldsta cirkelledare, och en av få i Sverige som bemästrar hantverket bokbinderi. Sedan 29 år leder han en uppskattad cirkel med trogna deltagare i Karlshamn. – Jag brukar säga att ”nu får ni hitta en annan cirkelledare som är yngre och roligare och kan mer än jag”. Då svarar de: ”Glöm det!”
AV KARIN ELFVING FOTO MAGNUS LEJHALL
JAN PERSSON
Ålder: 91 år.
Bor: I Karlshamn i Blekinge.
Gör: Leder cirkel i bokbinderi.
Det blåser kallt på Karlshamns torg när jag når ABFs lokaler. Bokbindaren Jan Persson har förvarnat att det ”absolut inte” är gångavstånd. Olika perspektiv på en kilometers promenad är inte konstigt. Jan är nämligen 91 år.
Bokbinderiet fastnade han för när han i samband med pensionen för 30 år sedan lät sig övertalas att gå en kurs på Sätergläntan, Nordens centrum för lärande inom slöjd och hantverk.
– Vi satt inne och jobbade med våra böcker till tio på kvällen, minns Jan.
Att få jobba med händerna tilltalade honom. Och noggrannheten. I en artikel som Jan tagit med beskrivs han som ”pedanteriets mästare”.
– Det måste man vara för det här, säger han på härligt bred blekingska.
Ytterligare en sak knyter honom till bokbinderiet – läsningen. I hemmets hyllor tronar 3 000 böcker. Den första – Sex fribiljetter av Sigfried Siwertz – inhandlades i Malmö bokhandel år 1946.
– Jag var springschas och gick ofta dit för att hämta böcker. Så började min passion.
Favoriten är smålänningen Vilhelm Moberg vars utvandrarepos förärats en staty vid havet i Karlshamn.
Men att binda böcker är ett utdöende hantverk konstaterar Jan med viss sorg i blicken. Han har gjort mellan 800 och 900 och får emellanåt uppdrag från till exempel museer. Vad är då så speciellt med en handbunden bok?
– Att man har gjort det själv! Det är en känsla, det kan jag säga. Och boken är hållbar. Du ser, den är bunden hela vägen in, säger Jan och visar.
När vi går in och träffar gruppen är stämningen gemytlig men koncentrerad. Lite som en avancerad pysselverkstad för vuxna. Någon arbetar med att binda in ett gammalt exemplar av Nu ska vi sjunga, en annan är fokuserad på sina frimärksböcker. En tredje sitter och dekorerar pärmar. Bokbinderi är tidskrävande och innehåller flera moment. Ett verktyg kan vara upptaget så det gäller att ha flera projekt i olika stadier på gång samtidigt.
Gruppen är oförändrad sedan länge och närvaron alltid hög.
– Ingen har hoppat av på åtta nio år. Den sociala samvaron är helt sanslös. Det är med glädje jag går hit varje torsdag, fortsätter Jan.
Halvvägs in dukas kaffe och tårta med marsipan, blåbär och vindruvor upp. Samtalet tar fart. Det märks att alla känner varandra väl. Jag frågar Jan hur länge han tror att han kommer att fortsätta.
– Det har jag inget svar på. Jag brukar säga att ”nu får ni hitta en annan cirkelledare som är yngre och roligare och kan mer än jag”. Då svarar de: ”Glöm det!”
Gruppens främsta önskemål framöver är att få en guldpräglingspress för att kunna sätta bokstäver i bladguld.
– Om ett år hoppas jag att vi har fixat det, säger Jan och ler.
Min ledarstil
• Jag förbereder mig alltid ordentligt inför cirkeln och kommer tidigare för att se till att allt finns till hands.
• Jag brinner för att föra kunskap vidare och det jag kan vill jag förmedla på bästa möjliga sätt. Jag försöker att vara kreativ - ge idéer och inspiration till deltagarna. När någon gör något bra ger jag alltid beröm.
• Jag lär ut tålamod och noggrannhet. Det måste man ha när man ska binda böcker. Det är inte en millimeter utan hälften av en och där finns inget avkall.
• Jag lyssnar när deltagarna kommer med förslag i stället för att tänka att här är det jag som bestämmer.
• Jag sätter varje torsdag upp listan med våra ”bry sig om regler” som vi gemensamt har tagit fram. Det är till exempel att tala vänligt, visa hänsyn, respektera varandras tid och vara snälla mot varandra. De här reglerna har bidragit till gruppens fantastiska sammanhållning.
• Alla arbetar med sina projekt, men vi ger varandra råd om det behövs. Jag följer devisen att göra väl för andra utan att förvänta sig något tillbaka. Jag säger alltid till deltagarna att det är bättre att fråga två gånger än att göra fel en gång.
Publicerad i nummer 3, 2022
