Med passion för hattar
Hennes signum är kvalitet och detaljrikedom. Med 50 års erfarenhet i ryggen tillverkar modisten Kerstin Carlefalk hattar – och brinner för att föra sin kunskap vidare.
AV Annika Hällqvist FOTO Johan Lindsten
Cirkelledaren
Kerstin Carlefalk
Ålder: 61 år.
Bor: I Stockholm.
Yrke: Driver Hatteljén, samt leder kurser i hattmakeri.
Textil, trådrullar, band och pärlor. Och så hattar, hattar, hattar … Här i Hatteljén i Midsommarkransen, en av Stockholms södra förorter, trängs små läckra pillerburkar med breda brätten, smala brätten – och ja, det finns lite av varje här.
Kerstin Carlefalk har boat in sig i lokalen. Så har hon också huserat här i 25 år. Här tillverkar hon hattar på beställning. Privatpersoner, teatrar och till och med hovet är hennes kunder. Här i sin hatteljé håller hon också kurser i hantverket som hon kan utan och innan efter 50 års utövande.
Man kan inte säga annat än att Kerstin har börjat från grunden. Hemma i Umeå började hon som 12-åring hjälpa till hos den lokala modisten. Hon sopade golv, levererade beställningar och fick så småningom börja sy i foderband.
– Jag ville bli modist, men mina föräldrar tyckte att jag skulle bli lärare så jag utbildade mig till det, och har stor nytta av kunskaperna i mina kurser, inte minst när det gäller pedagogik och psykologi, säger Kerstin.
Passionen för hattar slocknade aldrig under åren som lärare och parallellt har hon lärt sig hattmakeri hos en rad modister. Efter elva år i grundskolan valde hon att satsa på hattarna fullt ut.
Hon har gått lärling hos sju modister som generöst delat med sig av sina kunskaper. Lika generös vill Kerstin vara mot sina kursdeltagare. Bland annat har hon hållit veckolånga ABF-kurser i Arvidsjaur under åtta somrar.
– På fyra timmar har man sytt en snabb hatt. Jag hjälper deltagarna att hitta sin hatt. Har man höga kindben passar man i en viss modell. Är man lång kan man ha en annan modell. Har man smala axlar försvinner man i för breda brätten.
De flesta av hennes deltagare är kvinnor, och åldern är spridd från tonåren till över 80-strecket. Pratet och gemenskapen är viktigt.
– Det är bättre än terapi. Det händer något när ögat och handen samarbetar. Det ger stimulans och man släpper många hämningar. Man sitter tillsammans och syr och alla delar med sig av sina erfarenheter.
Fikat är ett kärt måste. Kerstin bjussar alltid på hembakat. Passionen för bakning resulterade i att hon tillsammans med några deltagare gjorde en egen hatt- och kakbok som de gav ut på eget förlag.
Men allra viktigast är förstås hattarna – kreativiteten, skapandet, hantverket, glädjen.
– Man blir aldrig fullärd. Att lära sig nytt ger sådan glädje. Ny inspiration och nya utmaningar, som nu när jag gjort en hatt i plast, är jätteviktigt. Om jag inte tycker att det är roligt – hur ska då mina elever tycka att det är roligt?
Kerstin gläds över att hennes gebit tycks ha fått en renässans.
– Ja, och jag märker att äldre män och de unga männen gillar hattar, både på sig själva och på kvinnor. Man sträcker ju på sig med en hatt på huvudet. Man syns. Och varför ska man inte synas?
Min ledarstil
• Jag har fått så mycket kunskap av de modister jag lärt mig av. Den KUNSKAPEN vill jag ge vidare till mina elever.
• Jag börjar varje kurs med en PRESENTATIONSRUNDA. Det räcker med namn. Jag vill aldrig ta upp vad folk jobbar med, det ligger så mycket social status i det. Jag vill att alla ska känna att ”här är vi bara för att jobba”. Sedan är det upp till var och en vad de vill dela med sig av senare.
• Sedan kör jag en MATERIALGENOMGÅNG. Men inte för mycket information på en gång! Då glömmer de.
• RÖSTEN tänker jag på, att den är lugn och djup och stark. Det ger en viss pondus.
• Ganska snart får deltagarna ”HITTA SIN HATT” så att de kommer i gång. De får prova sig fram mellan modeller, material och färger.
• Om någon inte hittar sin hatt, är mitt KNEP att säga ”Vilken hatt skulle du göra till någon annan?” Då brukar de få idéer.
• En enda SURSIPPA kan skapa nedåtspiral i en grupp. Jag vill hitta den negativa tidigt, lägga lite extra tid på den personen och då kan man vända den till att bli positiv.
• FIKA är viktigt. Då pratar vi om annat. De som inte pratar brukar jag få med genom att flika in någon fråga: ”Men har inte du …”
• Om jag INTE VET svaret brukar jag säga ”Låt mig tänka” eller ”Har du något förslag?
Publicerad i nummer 2, 2018
