Teknikskeptikern som blev frälst
Det där med det digitala har aldrig varit ANNA BERGKVISTS grej. Men när coronapandemin ändrade förutsättningen för folkbildningen tvingades hon snabbutbilda sig. I dag lär hon ut vad hon kan till andra. – Det är lite pinsamt att jag som har varit så anti-teknik nu är distanspedagogisk ledare!
AV KARIN ELFVING FOTO LINDA DAHLQVIST
ANNA BERGKVIST
Ålder: 45 år.
Familj: Sambo, två söner och ”en himla massa djur”.
Gör: Verksamhetsutvecklare för ABF-distriktet i Stockholmsregionen.
Anna Bergkvist har verkat inom ABF nästan hela sitt vuxna liv. Som 13-åring började hon leda cirklar i hundträning. 2002 blev hon anställd och jobbade med cirklar inför folkomröstningen om euron. Efter 12 år som ombudsman arbetar hon nu med pedagogisk utveckling, bland annat genom att utbilda nya cirkelledare.
Men teknik och digital undervisning, det har hon alltid skjutit ifrån sig.
– I stället har jag försökt hålla mig närvarande genom icke-digitala metoder.
Men så kom corona. Anna hoppade snabbt på första kursen i distanspedagogik.
– Det var svårt för mig att direkt omvandla allt det jag är van att göra analogt till ett digitalt sätt eftersom jag låg så mycket efter, berättar hon.
Mycket handlade om ”hur gör jag?” och ”vilken knapp trycker jag på?”. Som tur var hade hon kolleger med koll på tekniken. Anna Bergkvist lärde sig snabbt och i dag utbildar hon själv i distanspedagogik.
– Det är skönt att få en utmaning. Det är som att vara ny på jobbet, säger hon och skrattar.
Tidigare pendlade hon till Stockholm men under pandemin arbetar hon helt från hemmet i Dalarna. Den lilla faluröda gäststugan med vita knutar i trädgården har gjorts om till kontor och där sitter hon nu och leder cirklar och håller utbildningar.
Anna Bergkvist kan se flera fördelar med att hålla cirklar digitalt – det är lättare att ordna sammankomster med kort varsel och det är ofta enklare för personer med fysiska funktionsvariationer att vara med. Distanscirklar kan också vara en fördel för dem som är ovana att sitta still länge.
Den stora utmaningen – utöver tekniskt krångel – är att det inte får blir katederundervisning på distans utan digitala möten som är folkbildningsmässiga. Det är lätt att hamna i en föreläsningsfälla, menar Anna.
– Folk måste kunna mötas ansikte mot ansikte, även om det är en skärm emellan. Ambitionen måste vara att skapa samma trygghet och möjlighet till delaktighet och påverkan i det digitala rummet.
– När folk känner sig bekväma har de lättare för att uttrycka sig spontant även digitalt. Och motivationen att lära sig det tekniska blir större när man längtar efter att få dela med sig.
Anna Bergkvist vet av egen erfarenhet att det kan vara ett stort steg för många att bara klara av att logga in.
– Det är viktigt att alla kan lika mycket så att inte tekniken blir exkluderande. Det gäller att vara supertydlig innan cirkeln börjar och aldrig förutsätta viss teknisk kunskap.
När hon började kände Anna Bergkvist en lätt panik över att hålla utbildningar över nätet. I dag har ångestsvetten avtagit.
– Nu känner jag bara att det är jätteroligt att få vara med om den här folkbildningsresan!
Min ledarstil
• Den första timmen är viktig. Jag vill förmedla att jag känner stolthet och glädje att få hålla kursen. Även om jag är ute på djupt vatten är jag stolt över att ha fått uppdraget och tycker det är kul att möta deltagarna. När jag har den inställningen kommer deltagarna att dela den.
• Min ambition är att alla ska ha så stor del och så stort utrymme som de vill ha i gruppen.
• Jag visar att jag är trygg som ledare och möter deltagarna där de är, i kunskap eller uttryck.
• Jag ger deltagarna så mycket utrymme som möjligt – det ska finnas plats för deras frågor och längtan efter bildning.
• Jag är noga med att titta folk i ögonen (eller in i webbkameran) och kunna deras namn (genom skyltar) för att lättare kunna hämta in dem i samtalet.
• Jag gillar att bjuda på mig själv och kan ganska snabbt bli personlig – men absolut inte privat. Jag berättar om när jag var liten eller ny och om saker jag gjort som funkat bra.
• Jag är noga med att dela ansvaret. Om inte deltagarna uttrycker ansvar för sin egen folkbildning så berättar jag hur det funkar.
• Jag försöker variera metodiken och tillgodose olika sätt att lära sig för att det ska bli intressant och aktivt. Det ska hända saker i rummet – oavsett om det är digitalt eller fysiskt.
• Jag använder kroppsspråk och viftar med händerna även framför skärmen.
Publicerad i nummer 3, 2020
