Film är bäst på
- festival
AV dan lindberg
Göteborgs filmfestival är Nordens största, med sina fyra hundra filmer på tio dagar. Jag inledde årets besök med en pilsner på legendariska Pusterviksbaren. Till vänster om mig satt Ruben Östlund och Roy Andersson och pratade svensk film, till höger om mig slog en tilltufsad bargranne fast att Jan Myrdal har urskön humor. På något sätt känns det alldeles självklart att en festival i Göteborg ska börja så.
I år blev det tio filmer på 48 timmar och i efterhand tycks det mig som om jag borde ha kunnat bocka av några fler. För när vi pratar filmfestivaler gäller bara en regel: det är allt eller inget! Tvekar man det minsta framstår utbudet som oöverskådligt – det är länder, genrer, teman, personligt, politiskt, privat, dokumentärt, spelat, animerat ...
Mitt främsta råd till varje festivalare är därför alltid detta: avsätt ordentligt med tid till att studera festivaltidningen. Nätet går bort eftersom man bör ringa in intressanta titlar med kulspets och med olika färgglada pennor markera graden av intresse så att man prioriterar rätt och kan lägga sitt festivalpussel på ett smart sätt. Jag skulle själv ranka ett cv med filmfestivalerfarenhet högt, för det vittnar om både kulturell och logistisk spetskompetens.
Ett noggrant studium av programmet reser dock alltid frågan: Hur vet man vilka filmer som är bra och vilka som bara verkar bra? Min erfarenhet säger mig detta: det vet man inte – och däri ligger också själva tjusningen.
Ta mig som exempel. Jag kom till Göteborg fylld av förväntan inför The war of the vulcanoes, en dokumentär om när Roberto Rosselini lämnade Anna Magnani för Ingrid Bergman. Programtidningen beskriv den med ord som ”amoröst triangeldrama”, ”filmiskt krig” och ”underbart klipparbete” – hur bra lät inte detta. Men jag tycker att filmen var kass.
Lågbudgetzombierullen Shopping tour – en busslast ryssar stängs in i ett finskt varuhus där personalen mumsar friskt på de shoppingsugna – visade sig däremot vara ungefär så bra som jag hade förväntat mig. Men den gick som midnattsvisning på anrika galabiografen Draken och sådant är också värt att satsa på.
Om rumänska Death of a man in Balcans hade jag små förhoppningar. I en enda scen, utan klipp och med statisk kamera, skulle vi få följa vad som händer i en sliten lägenhet direkt efter det att en deprimerad kompositör har tagit sitt liv – och satt på kameran. Jag har sällan skrattat så hjärtligt, och applåderna efteråt visade att festivalpubliken låtit sig överraskas ordentligt.
Just applåderna är ett säkert festivalsignum, som även förstärker känslan av att man i mörkret har delat en inte sällan intim upplevelse med människor som man aldrig tidigare har träffat på.
Visst är film bäst på festival. Så ser man en risig rulle finns minst tio andra att satsa på.
Nytt på DVD
Monster från sydstaterna
Amerikanska Beasts of the southern wild handlar om sexåriga Hushpuppy som lever med sin alkoholiserade far i en by i ett slags träsk nära New Orleans. Hushpuppys ensamhet är stor, men hon har en vidunderlig förmåga att se världen ur sitt eget mycket speciella perspektiv. När byn drabbas av översvämning och pappa blir sjuk tar hon sig an problemen med beundransvärd energi. Filmen är drömlik samtidigt som den ger utrymme åt konkreta tankar om klimat och fattigdom. DL
Gammalt på DVD
Värd att se om
Med den fina En ängel vid mitt bord (1991) berättar Jane Campion historien om Janet Frame, en australisk författare som dog 2004. Filmen bygger på huvudpersonens självbiografiska böcker, och tecknar ömsint och osentimentalt bilden av en skygg flicka som växer upp i ett fattigt hem och felaktigt diagnostiseras som schizofren. Läsandet liksom det egna skrivandet tar henne successivt bort från både mental och fysisk fångenskap, och mot ett betydande författarskap. DL
