Hans metod är metoden
Marlon Brando skrev in sig i filmhistorien med sina 50-talsroller i Linje Lusta och Storstadshamn. Allt sedan dess har skådespelare världen över återkommit till den speciella teknik som han använde sig av. Den kallas kort och gott för – Metoden.
AV dan lindberg
Det finns inga genvägar till det perfekta skådespeleriet. Tvärtom – målmedvetet arbete ligger bakom de bästa insatserna på vita duken. Fast hur gör de då skådespelarna? Svaren är säkert lika många som rollerna i filmhistorien, men det finns en skådespelarmetod som brukar nämnas framför alla andra. Den kallas Metoden, med stort M, från engelskans ”the Method”.
Med sin grund i rysk teater runt förra sekelskiftet utvecklades den i USA och slog igenom under 50talet. Allt sedan dess har Metoden influerat amerikansk film och varit referenspunkt för skådespeleri också i många andra länder. Utöver Marlon Brando kan man nämna metodskådespelare som James Dean, Marilyn Monroe, Dustin Hoffman, Robert De Niro, Meryl Streep och Daniel Day-Lewis.
Målet med Metoden är att skapa en realistisk och verklighetstrogen spelstil – vilket är svårare än man kan tro. En sådan spelstil uppnår skådespelaren, enligt Metoden, genom att använda sina egna minnen, känslor och erfarenheter från livet. Till det ska läggas en noggrann undersökning av filmkaraktärens psykologiska motiv, och gärna egna kulturella och historiska forskningsutflykter.
Långt ifrån alla är förtjusta i Metoden. Den kan upplevas överdriven och onaturligt ”naturalistisk”, och i vassen lurar en självupptagenhet som gör skådespelaren döv för sina kollegers spel. Men klokt använd kan Metodens utövare trollbinda en biopublik. Bredvid Metoden kan andra skådespelartekniker ställas.
Improvisation är en sådan – för att skapa filmens manus eller under själva tagningen. Med regissörer som John Cassavetes, Mike Leigh, Susanne Osten och Colin Nutley har skådespelare fått stor frihet att improvisera, även om det har skett inom tydliga ramar och på väldigt olika vis.
Den klassiska, brittiska skådespelartekniken är en annan. Lite förenklat handlar den om Texten med stort T, och om hur det skrivna ordet ska talas. Här är tydlighet grunden. Den brittiska (nid)bilden av en amerikansk metodskådespelare är en mumlande figur som bara bryr sig om stundens känslomässiga ”äkthet”, alldeles oavsett om publiken uppfattar vad som sägs eller inte.
Vilken teknik man som åskådare föredrar är en smaksak, och det kan vara svårt att säga, för man vet ju sällan vad som ligger bakom en rollprestation.
Regissören Hasse Ekman, med sina främsta filmer runt 1950, hade dock saken klar för sig i en intervju från 90-talet:
– Jag var inte så förtjust i den sortens skådespelare som plumsar ned i sina känslor som uthungrade sälar och sedan dyker upp när scenen är tagen och med fuktiga och oroliga ögon undrar vad de strängt taget har haft för sig! En skådespelare ska veta vad han eller hon gör.
