I Rocky Balboas anda
AV Johanna Koljonen
Efter Ryan Cooglers miljardsuccé med filmerna om superhjälten Black Panther kände jag att det var läge kolla in hans stora genombrott, Creed (2015). Filmen återbesöker boxaren Rocky Balboas värld, med Sylvester Stallones goda minne – och med honom själv i rollen som den nu gamle och desillusionerade Rocky.
Huvudperson är Adonis Creed, son till boxaren Apollo Creed, som var en nyckelfigur i de ursprungliga filmerna. Titelrollen görs av Michael B. Jordan, en av de bästa skådespelarna i sin generation, och även Stallone lyser som han ju faktiskt brukar när manuset är starkt.
Jag älskar sportfilm, men njuter inte av naturalistiska våldsskildringar och var rädd att Creed skulle vara hård och brutal, kanske glorifiera idrottens livsfarlighet. Visst är boxningen naturtrogen, men filmen är framför allt ett nyanserat drama om fadersfigurer och förebilder. Om unge Adonis och gamle Rockys relationer till den sedan länge döda Apollo Creed. Coogler filmar de nutida Philadelphiamiljöerna i en varmgrå 70-talsstil. När jag ett dygn senare fortfarande gick omkring och log av ren filmglädje blev det nödvändigt att även plocka fram originalet, 1976 års Rocky. Tio minuter in i filmen insåg jag till min enorma häpnad att jag faktiskt inte sett den! Min relation till Rocky Balboa var tydligen baserad på filmens populärkulturella avtryck och 90-talets ständiga tv-repriser av popcornrullen Rocky 4, där Rocky åker till Sovjetunionen.
Rocky-filmerna, alla med manus av Sylvester Stallone, var med och populariserade sportfilmsformeln där en underdog kämpar hårt och vinner mot alla odds. I genren har narrativet sedermera ofta ställts i den amerikanska drömmens tjänst, och under kalla kriget blev alltså även Rocky en ikon för amerikansk individualism. Men den första filmens budskap är faktiskt inte lika entydigt.
Rocky Balboa är en loser, en 30-årig fattiglapp som missat eller sumpat alla sina chanser. Av en ren slump får han en möjlighet att möta tungviktsmästaren Creed i vad som närmast kan betraktas som ett reklamjippo. Den matchen kan en amatör inte vinna, men Rocky tror att han kanske skulle kunna bevisa något för sig själv och människorna omkring honom, som alla är fysiskt och psykiskt nedbrutna av omständigheterna i arbetarklassens utkanter. Drömmen är inte att förändra sitt liv, bara att återerövra något slags värdighet tillsammans.
Rocky fick tio Oscarsnomineringar och vann tre, inklusive bästa film mot Alla presidentens män, Network och Taxi driver. I de senare Rockyfilmerna skulle Stallone ibland tappa bort berättelsens hjärta, men det är till urtextens värld och värderingar auteuren Coogler återvände i Creedfilmerna. I Creed 2 fann han till och med ett sätt att göra Sovjetberättelsen från Rocky 4 meningsfull och mänsklig!
I bioaktuella Creed 3 är Stallone inte längre med, manuset är av Cooglers bror och huvudrollsinnehavaren Michael B. Jordan tar över regin. I hopp om att Rockys och Creeds anda ändå lever kvar har jag bokat premiärdagsbiljetter.
3 x Vilda djur på bio
WINNIE THE POOH: BLOOD AND HONEY (Rhys Frake-Waterfield)
Karaktären Nalle Puh, i år fri från copyright, skildrad som blodtörstigt monster. Premiär 15 februari.
EKENS RIKE (Laurent Charbonnier, Michel Seydoux)
Förtrollande dokumentär om djurlivet kring en 210-årig ek. Premiär 17 februari.
COCAINE BEAR (Elizabeth Banks)
Blodig verklighetsbaserad komedi om svartbjörn med smak för smuggelkokain. Premiär 22 mars.
3 x Slottsfolk på bio
KUNGEN (Karin af Klintberg)
Unik dokumentär om Carl XIV Gustafs privata liv och offentliga arbete. Premiär 24 februari.
KORSETT (Marie Kreutzer)
Österrikes kejsarinna Sisi får åldersnoja och knyter korsetten hårdare. Premiär 24 mars.
D’ARTAGNAN – DE TRE MUSKETÖRERNA (Martin Bourboulon)
Överdådig fransk actionfilm i storartade miljöer gör romanen rättvisa. Premiär 28 april.
Publicerad i nummer 1, 2023
