Långfilmen strikes back!
AV JOHANNA KOLJONEN
Framför allt är familjen Kim hårt arbetande. De bor i en sunkig och trång källarlägenhet. Har inte råd med kontantkort. Barnen skjuter ständigt upp sina universitetsstudier för att i stället kämpa för att alls försörja sig. Det finns inga jobb de inte provat. De är villiga att testa vad som helst. Familjen Kim är intelligenta och drivna människor, omtyckta av sina vänner och kärleksfulla mot varandra. Det är faktiskt inte dem det är fel på, det är arbetsmarknaden.
Att de då måste ljuga lite grann, eller med tiden ta till drastiska åtgärder, för att jobba hos den rika familjen Park är vi självklart redo att förlåta. Förförda av regissör Bong Joon-hos rika bilder, hypnotiserade av ensemblens storartade skådespelare, dras vi in i en andlöst spännande thriller – som i grunden inte handlar om något mer rafflande än huruvida en chaufför, en husa, en konstlärare och en läxhjälpare ska få behålla jobbet.
Filmen heter Parasit och kommer från Sydkorea, men medan jag tittar glömmer jag liksom att det skulle kunna kännas främmande. Den handlar om så fundamentalt universella saker: om klassamhället, och om hur oändligt hårt vi människor är beredda att kämpa för att våra älskade ska leva ett anständigt liv. Det är det som är så fruktansvärt, att bägge familjerna drivs av samma behov. Skillnaden är att familjen Kim förstår hur familjen Parks liv i den arkitektritade lyxvillan fungerar, medan familjen Park över huvud taget inte kan föreställa sig vad det innebär att desperat klamra sig fast vid en plats i arbetarklassen.
Det begynnande 2020-talet kommer att bli storslaget för filmen, nyskapande på ett sätt vi inte upplevt sedan 1990-talet. Om filmens “nya vågor” historiskt brukade välla fram med ungefär tjugo års mellanrum är denna revolution försenad. Den mest explosiva kreativiteten såg vi ju under 10-talet snarare i teve. Men nu kommer långfilmen igen, med filmer som Parasit eller till exempel Jordan Peeles skräckisar – lättittade, med ett nästan fysiskt driv i berättelser och bilder, och en underliggande komplexitet som gör att man kan tänka på dem hur länge som helst. Ofta är de också svåra att genrebestämma. Till exempel har Parasit helt korrekt kallats både ”sociologisk thriller”, ”svart komedi” och ”psykologiskt drama”. Dessutom är den i grund och botten djupt politisk, om mänskliga rättigheter, kapitalism och klimathot.
De internationella streamingtjänsterna har förändrat publiken på två viktiga sätt. Ingen blir längre stressad om handlingen är lite komplicerad, och numera läser till och med amerikaner gärna undertexter. Även på bio kan intelligent och underhållande filmkonst alltså komma från hela världen och resa vart som helst. Parasit vann inte bara Guldpalmen i Cannes och en drös andra priser i olika länder. Då vi gick till tryck hade den också nominerats till hela sex Oscars – utöver den internationella kategorin även manus, regi, klipp, scenografi, och bästa film. Det brukade icke-engelskspråkiga filmer inte göra, men som Bong Joon-ho påminner oss om delar vi i grunden alla samma drömmar, och samma hem.
3 x Arabisk nutid på bio
TERAPI I TUNISIEN (Manele Labidi)
6/3 • Fransk-tunisisk komedi om Selmas psykoanalytiska mottagning.
TILL MIN DOTTER (Waad Al-Kateab och Edward Watts)
13/3 • Hyllad och drabbande dokumentär om sjukhusvardag i krigets Syrien.
IT MUST BE HEAVEN (Elia Suleiman)
8/5 • Palestina följer Elia vart han än reser i finurlig, poetisk satir om att hitta hem.
3 x Varm komedi på bio
DE OVANLIGA (Eric Toledano och Olivier Nakache)
31/1 • Bruno och Malik hjälper utsatta ungdomar. Av regissörerna bakom En oväntad vänskap.
GIVE ME LIBERTY (Kirill Mikhanovsky)
21/2 • Underbart om Vics kaotiska arbetsdag som färdtjänstchaufför i segregerade Milwaukee.
SPRING, UJE, SPRING (Henrik Schyffert)
20/3 • En oåterkallelig diagnos förändrar allt i Uje Brandelius självbiografiska komedi.
Publicerad i nummer 1, 2020
