Pixlar och penseldrag
AV Johanna Koljonen
Under det mesta av 1980-talet var animationsfilmer från Disney inte en bred kulturell angelägenhet. Efter Robin Hood (1973) och Nalle Puh (1977) släpptes få nya filmer och inga av dem gjorde något bestående avtryck. Utan Disney-parkerna och ägandet i amerikanska tv-kanaler är det inte säkert att företaget skulle ha överlevt alls.
Men i och med Den lilla sjöjungfrun år 1989 var det som om studion äntligen knäckte koden för att göra Walt Disneys gamla dröm om underhållning för hela familjen relevant igen. Tre mästerverk följde i snabb takt. Skönheten och odjuret (1991), Aladdin (1992) och Lejonkungen (1994) var visuellt ambitiösa filmer med starka manus, glimrande röstskådespeleri och episka handlingar som förde tanken till äventyrsfilmer och musikaler från det gamla Hollywood.
Samtidigt skedde ett generationsskifte i animationsteknik på Pixar-studion, som Disney samarbetade med och senare skulle komma att köpa. Den första Toy story-filmen (1995) var en revolution. Alla trodde att digital animation nu skulle konkurrera ut den traditionella. I backspegeln kan man se att senare Pixar-klassiker som Superhjältarna eller Råttatouille är en självklar del av samma filmvåg som inleddes redan 1989. Pixeln blev till sist bara en ny typ av penseldrag. Genom starka berättelser, oförglömliga karaktärer, och starkt bildspråk blev den moderna familjeanimationen en allåldersgenre med enorm konstnärlig slagkraft. De yngsta tittarna fungerade som alibi även för vuxna att åter njuta av element från sagor och fabler.
I sommar kommer vi att få återbesöka både Aladdin och Lejonkungen i nya versioner. Djuren pratar och sjunger med mänskliga röster, men är datoranimerade i fotorealistisk stil och infällda i delvis verkliga miljöer. Och actionregissören Guy Ritchie har av Aladdin regisserat en visuellt överdådig spelfilm som åtminstone för mig känns oemotståndlig. När prinsessan Jasmine och Aladdin på sin flygande matta brister ut i kärleksduetten ”A whole new world” är jag 14 år igen och får gåshud över hela kroppen.
Nostalgi är ett viktigt ben i Disneys affärsmodell. För att behålla upphovsrätten över sina mest lukrativa berättelsevärldar är det dessutom också rent juridiskt smart att damma av dem ungefär varje kvartssekel. Men dessa nyversioner påminner oss också om att studion återigen går i bräschen när gränsen mellan animation och traditionell spelfilm nu suddas ut alltmer. Att gifta ihop formerna helt är ett självklart nästa steg.
Disney är ett kommersiellt storbolag, men ingen kan ifrågasätta studions betydelse för utvecklingen av den dyra och tidskrävande konstform som animationen är. En utveckling som från allra första början gick hand i hand med självaste Walt Disneys ursprungliga insikt: att djurfabler och folksagor har en given plats också i moderna vuxenhjärtan.
Aladdin har biopremiär 22 maj och Lejonkungen 17 juli.
3 x rockhistoria på bio
ASBURY PARK: RIOT, REDEMPTION, ROCK ’N’ ROLL (Tom Jones)
22/5 • Bruce Springsteen om musikscenen i hans hemstad i New Jersey.
ROCKETMAN (Dexter Fletcher)
29/5 • Fantasifull tolkning av Elton Johns liv.
YESTERDAY (Danny Boyle)
28/6 • Richard Curtis-komedi om den enda
människan i världen som minns The Beatles.
3 x nordiska öden på bio
HJÄRTELANDET (Janus Metz & Sine Plambech)
10/5 • Dokumentär om ett danskt fiskesamhälle med mer än 900 thailändska kvinnor.
SONJA (Anne Sewitsky)
17/5 • Norska konståkaren Sonja Henie sugs in i 1930-talets Hollywoodliv.
STOCKHOLM (Robert Budreau)
5/7 • Ethan Hawke och Noomi Rapace i dramakomedi om Norrmalmstorgsdramat.
Publicerad i nummer 2, 2019
