Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Författarmöte

Susanna Alakoski

– skriver om kvinnoöden ingen skildrat

SUSANNA ALAKOSKIS författarskap inriktar sig på arbetarklassen, kvinnornas och de marginaliserade människornas vardag. I Bomullssviten skildrar hon ett sekel av kvinnohistoria utifrån textilindustrin och arbetskraftsinvandringen från Finland till Sverige. I januari kommer den tredje boken av fyra: Dotterdottern.

SUSANNA ALAKOSKI
Ålder: 61 år.
Yrke: Författare.
Utgivna romaner i urval: Svinalängorna (2006), Håpas du trifs bra i fengelset (2010), Oktober i Fattigsverige (2012), April i Anhörigsverige (2015), Bomullsänglen (2019), Londonflickan (2021), Dotterdottern (2024)


I starten tänkte jag att jag skulle komma att skriva fyra tjocka romaner som inte handlar om någonting, de skulle ju bara handla om livet. Livet i sig är så dramatiskt.

Så beskriver Susanna Alakoski tankarna inför sitt stora romanprojekt Bomullssviten. Vardagen i de här böckerna är en dokumentation av textilindustrins arbetare, ett stycke kvinnohistoria och en berättelse om de många arbetskraftsinvandrare som kom från Finland till Sverige under 1900-talet. Och utgångspunkten är att Susanna Alakoskis mormor jobbade i 50 år på textilfabriker utan att berätta något.

– För mig var det enormt när jag började arbetet. Hur kan jag veta så lite? Varför verkar det som om andra också gör det? Hur kan en så stor berättelse inte redan vara nedskriven? Jag var ganska chockad över det.

I den första boken Bomullsängeln får vi följa Hilda och hennes väninna Helli när de tar anställning vid en bomullsfabrik i Vasa i början av 1900-talet. Därefter vävs historiska skeenden och samhällsförändringar in i kvinnornas strävsamma liv, vardag och vänskap.

I början av januari kommer Dotterdottern, den tredje av fyra böcker i serien. I den har vi rört oss fram till 1980-talet och befinner oss i Skellefteå där Hildas barnbarn är i fokus. Det är ett omvälvande skeende – för textilindustrin, för norra Sverige och för dess kvinnor. Skogs- och varvsindustrin är i kris. Algot Nord har flyttat textilproduktionen till norra Sverige och till Finland, men det slutar i konkurs.

– Jag gör samma sak som i de andra böckerna – utgår från mina övergripande ämnen som för detta projekt är krig och fred, brukssamhällets framväxt, kvinnohistoria och migrationsberättelsen ur ett arbetskraftsperspektiv, säger Susanna Alakoski.

Precis som i tidigare böcker är berättelserna fiktiva även om de innehåller ingredienser från hennes egen familjehistoria.

Vid tiden för intervjun har Susanna just påbörjat researcharbetet för den sista boken vars berättelse kommer att löpa fram till 2010. Fokus är även där att följa textilindustrins förändring och hur yrket precis som migrationsberättelsen kan gå i arv. Ibland när hon är ute och föreläser möter hon ifrågasättande attityder: Varför ska ”allt” ska handla om kvinnor?

– Jag svarar människor som deppar över för många ”kvinnoberättelser” att de i så fall kommer att ha all anledning att deppa ännu mer, för vi som skriver kvinnohistoria har bara precis börjat. Det kommer att komma betydligt fler böcker eftersom många kvinnoöden fortfarande inte är berättade, färdigberättade eller ens omnämnda. Jag är väldigt medveten om vad jag tillför.

Susanna Alakoski författarskap tog sitt avstamp 2006 med den Augustprisbelönade debutromanen Svinalängorna. En röd tråd har sedan varit att skildra människor långt ned i den samhälleliga hierarkin – arbetskraftsinvandrare, människor med beroendesjukdom och de som lever i social utsatthet eller i drogmissbruk.

– Jag är förankrad i mina erfarenheter och skriver om sådant som angår mig. Uppenbarligen angår det också många andra. Att skildra människor utifrån den mylla som jag har stått i är inte ett val – allt kommer därifrån.

Sedan framgångarna med Svinalängorna lever Susanna Alakoski helt av sitt skrivande och de kringaktiviteter som kommer med det. Tidigare yrkesarbete med stämpelklocka under många år underlättar för att upprätthålla disciplinen. Skrivkramp har hon aldrig.

– Att skriva innebär att jag går till jobbet varje dag, det är ingen skillnad mot tidigare. Jag stiger upp klockan sex och sitter senast halv åtta vid datorn.

Vad tänker hon då om att vara först i sin släkt med att ha studerat vidare och kunna försörja sig på ett intellektuellt arbete?

– På ett sätt är det svindlande, på ett sätt inte alls. De flesta i min släkt har varit intellektuella, men inte författare. De har varit enkla arbetare med olika konstnärliga talanger som de inte haft möjlighet att utveckla. Många med arbetaryrken är superbegåvade.

Susanna Alakoski ser sig alltså inte som unik, utan snarare som lyckligt lottad att ha fötts in i rätt tid.

– Att studera och gå på skrivskola var inte möjligt för barn i arbetarfamiljer för bara ett antal år sedan. De första arbetarbiblioteken tiggde ihop till böcker. Folk jobbade 16 timmar om dagen. Hur skulle de kunna bli författare?

Publicerad i nummer 4, 2023