Ann-Helén Laestadius
– skriver för att äga sin egen historia
ANN-HELÉN LAESTADIUS var länge mest känd som samisk ungdomsförfattare. Men ennes första vuxenroman Stöld om renägande samers utsatthet fick uppmärksamhet långt bortom Sveriges gränser. I nya boken Straff får vi följa förnedringen och våldet som drabbade de samiska barn som placerades i svenska statens nomadskolor. – Det är viktigt att äga historien och kunna berätta den som vi upplever den, säger hon.
AV KARIN ELFVING FOTO CARL-JOHAN UTSI
ANN-HELÉN LAESTADIUS
Familj: Man och ett barn.
Bakgrund: Journalist, numera författare på heltid.
Aktuell: Med romanen Straff (andra delen i en trilogi om samers nutid och historia).
Berättelsen om nomadskolorna skulle egentligen vara den sista delen i Ann-Helén Laestadius trilogi av fristående vuxenböcker. Men så reste hon efter ett pandemiuppehåll hem till släktbygden Nedre Soppero och öppnade mammans fotoalbum. När de började prata var det ingen tvekan om vilken berättelse som Ann-Helén behövde få ur sig först.
– Jag blev så arg och skrivandet är ett bra sätt att bearbeta känslor. Jag drevs också av ett rättspatos – att försöka nå upprättelse för mig själv och kanske också för de drabbade.
Nomadskolorna som inrättades i början av 1900-talet var ett internatskolsystem med begränsad undervisning för renskötande samers barn. Många har vittnat om hur deras språk, kultur och levnadssätt nedvärderades samt om övergrepp och våld. Undervisningen skedde bara på svenska och barnen blev ofta slagna om de pratade samiska.
– Det var en hemsk och påfrestande tid för många samer. När de själva blev föräldrar valde många att inte berätta för sina barn om upplevelserna på nomadskolorna eller att föra det samiska arvet vidare. I mitt fall var det först när jag började ställa frågor i sena tonåren som jag förstod vilken sorts skola mamma hade gått på.
Det är inte mammans berättelse Ann-Helén Laestadius skildrar i nyutkomna Straff, även om den fiktiva historien utspelar sig på nomadskolan i Lannavaara där hon gick. Vi möter fem barn som skickas dit på 1950-talet och får sedan följa deras levnadsöden knappt 30 år senare.
– Jag vill visa att nomadskolan har haft enorma konsekvenser, inte bara för dem som gick där utan för flera generationer och hela det samiska folket. Mammas upplevelser innebar att jag aldrig fick lära mig samiska – och därmed inte heller min son. Att berövas språket innebär att en oerhört central del av identiteten går förlorad.
Böckerna i trilogin är helt fristående. Handlingen i Stöld kretsar kring en familj av renägande samer och deras utsatthet i termer av rasism, renar som mördas och oro för bland annat effekterna av klimatförändringar och gruvprospektering. Stöld utsågs 2021 till Årets bok och är såld för översättning till 23 språk. I höstas blev det klart att den nästa år kommer som samiskspråkig Netflixserie. Ann-Helén Laestadius hoppas att också Straff ska nå en utländsk läsekrets.
– Det är viktigt. Många vet inte hur illa Sverige har behandlat sin ursprungsbefolkning.
Hon ser att intresset utomlands både kommer från länder med egna ursprungsbefolkningar och från till exempel Tyskland där det länge har funnits en fascination för samer, renar och älgar.
– Sen är det ju också romaner om relationer! Flera har sagt att det är skönt att det finns en kärlekshistoria i Straff så att de får andas lite mellan beskrivningarna av barn som plågas.
I både Stöld och Straff finns starka kvinnor som huvudpersoner. Männen – framför allt renskötarna – dras inte sällan med psykisk ohälsa, något som återspeglas i verkligheten. Ann-Helén ser en fara i den vanliga föreställningen bland samer att männen måste vara hårda och klara allt. Hon hoppas att hennes böcker kan öppna för samtal om tunga upplevelser och oro dem emellan.
– Tystnaden är livsfarlig! Många liv kan räddas bara man pratar.
Själva skrivandet har funnits med sedan barnsben. Bokbussen var höjdpunkten om somrarna och mamman berättade ofta historier med övernaturliga inslag.
– De fyllde min fantasi och gjorde att jag ville berätta själv.
Inspirationen är helt beroende av besöken i Nedre Soppero. På plats insuper hon miljöerna, pratar med folk på byn och slår sig ned vid Lainioälven.
– Skriver gör jag däremot i Solna. Den distansen är bra för att inte bli hemmablind. Nostalgin drar i gång minnen som är ett måste för att befinna sig i boken.
Ann-Helén Laestadius blandar in en hel del meningar och uttryck på samiska i sina böcker. För till slut lärde hon sig ändå språket hjälpligt. Det första steget var en kurs vid ABF i Kiruna efter gymnasiet.
– Mamma var förundrad över hur snabbt jag kom i gång. Men det är inte så konstigt, samiskan fanns ju ändå i min närhet och jag har alltid förstått ganska mycket.
Pappan pratar meänkieli och att höra de båda minoritetsspråken är något hon saknar i Stockholm.
– De utgör mina rötter och är djupt förknippade med vem jag är. När jag slår på radion på väg från flygplatsen i Kiruna till byn och hör Finnmix – då känner jag mig hemma.
Publicerad i nummer 1, 2023
