Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Författarmöte

Anna Laestadius Larsson

– om att stå på historiska kvinnors axlar

Kvinnohistoria har gått som en röd tråd genom ANNA LAESTADIUS LARSSONS författarskap. I den nya fackboken Alla dessa djäfla qvinnor porträtterar hon tre av Europas tidiga feminister – och en 300 år gammal #metoo-rörelse.

ANNA LAESTADIUS LARSSON
Ålder: 55 år.
Familj: Man, vuxen dotter och vuxen bonusson.
Bakgrund: Tidigare journalist.
Aktuell: Med historiska fackboken Alla dessa djäfla qvinnor.
Tidigare utgivning: Sex historiska romaner sedan debuten 2013 – Barnbruden, Pottungen, Räfvhonan, Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint, Kurtisanen och Svårmodets döttrar.

Under #metoo-hösten 2017 var det en sak som förvånade Anna Laestadius Larsson – många unga pratade som om det var första gången kvinnor gick ihop och krävde rättigheter. Med fackboken Alla dessa djäfla qvinnor hoppas hon bidra till att höja kunskapen om feminismens långa historia genom att lyfta fram tre europeiska kvinnor som redan på 1700-talet mobiliserade för jämställdhet.

– Via dem berättar jag en 1000-årig historia om kvinnokamp för inte heller de tog ju sina tankar ur intet, säger Anna och understryker vikten av kunskap om den feministiska historien. Vi står ju på varandras axlar.

Bokens tre feministiska pionjärer är: Den svenska poeten Hedvig Charlotta Nordenflycht, den franska pjäsförfattaren och aktivisten Olympe de Gouges samt den brittiska upplysningsfilosofen Mary Wollstonecraft (författare till boken Till försvar för kvinnans rättigheter från 1792).

– De har alla spännande livsöden och är viktiga för kvinnokampen. Dessutom har de förekommit i mina fiktiva romaner.

I debutboken Barnbruden läser huvudpersonen Nordenflycht och får ett första feministiskt uppvaknande. I den andra boken Pottungen har huvudpersonerna en cirkel om Mary Wollstonecraft när de har startat en kvinnosalong. Och i Kurtisanen – den fristående uppföljaren till Anna Laestadius Larssons 1700-trilogi – är Olympe de Gouges en bärande karaktär.

– Jag har skaffat mig så mycket kunskap om dem att det var synd att inte göra något av den, säger Anna.

Det finns kopplingar mellan de tre kvinnorna, inte minst i hur de upprördes av upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseaus kvinnofientliga avsnitt. Nordenflycht skrev till exempel en lång dikt där hon motbevisar Rousseaus påståenden om att kvinnor inte har något geni, kan tänka eller känna kärlek, bland annat genom att lyfta fram kvinnor ur mytologi, historia och samtid. Olympe de Gouges å sin sida skrev det kanske första feministiska manifestet och tapetserade Paris med tusentals av sina politiska affischer.

– Det var ett hårdare jobb på tiden innan Twitter, konstaterar Anna Laestadius Larsson och skrattar.

Alla dessa djäfla qvinnor är hennes femte bok om kvinnor på 1700-talet. Varför fascinerar just den tidsperioden så mycket?

– 1700-talet och upplysningen innebär en brytpunkt. Från en tro på att livet gick i arv från ens föräldrar började man att tänka att det fanns universella mänskliga rättigheter och en frihet för individen. Det gällde inte kvinnorna, men de läste ju skrifterna och ville också ha frihet och rättigheter.

Feminismen har funnits med Anna sedan hon som 19-åring på resa i Israel av en slump ramlade på ett exemplar av Marilyn Frenchs Kvinnorummet. Den fick henne att förstå hur kvinnor diskrimineras och begränsas i samhället.

– När jag insåg hur kvinnolivet har varit och fortfarande är blev jag upprörd. Läsningen av boken var ett moment – efter det såg jag världen med andra ögon.

Innan Anna Laestadius Larssons romandebut 2013 arbetade hon under 25 år som journalist, främst med fokus på jämställdhetsfrågor. Hon var bland annat chef på Aftonbladet kvinna, redaktionschef på Amelia och skrev kolumner i SvD – merparten på feministiska teman.

– Jag hade väl som alla skrivande journalister tänkt att det vore kul att försöka skriva en roman. Sen kom jag till en punkt när jag inte längre såg vad jag mer ville göra som journalist.

Då hade hon redan fått idén till Barnbruden (debutboken). Sagt och gjort – Anna sa upp sig och talade om för alla att hon skulle skriva en historisk roman. Och säger man det så måste man göra det!

– Hade jag inte satt den pressen på mig själv är jag inte säker på att det hade blivit någon bok. Att skriva skönlitterärt var betydligt svårare än jag hade trott. Alla sa ”du måste gestalta”. Själv tänkte jag bara: Vad är det och hur gör man?

I skrivprocessen älskar Anna Laestadius Larsson särskilt researcharbetet. Ibland sitter hon och gräver ned sig i något i flera veckor.

– Sen inser jag att det här undersöker jag ju bara för att det är roligt. Men även om det blir två rader i ens egen bok så tror jag ändå att det märks att man behärskar ämnet.

När vi ses är Anna Laestadius Larsson inne i en skrivperiod. Det innebär sträng disciplin under tre månader. Just nu arbetar hon på en historisk roman om verkliga kvinnor under mitten av 1800-talet.

– Någon gång kommer jag kanske att våga skriva en samtidsroman. Jag beundrar dem som tar sig an det för det är svårt att se sin egen tid. Dåtiden är lättare att analysera eftersom man vet vart den tog vägen.

Publicerad i nummer 1, 2022