Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Författarmöte

Anneli Jordahl

skriver om byarna som glömdes bort

ANNELI JORDAHL får årets litteraturstipendium av ABF. ”För att hon skildrar det svenska klassamhället och är en av Sveriges viktigaste röster i samtalet om ojämlikhet.” Hennes nästa roman ska bland annat handla om Sveriges bortglömda glesbygd. – Jag förstår verkligen vreden som finns ute i landet. Macken stängs, byskolan stängs, det är svårt med uppkopplingen. Jag undrar egentligen varför de ska betala skatt, säger hon.

ANNELI JORDAHL

Ålder: 60 år.

Gör: Skriver böcker och är litteraturkritiker för Aftonbladet och Sydsvenskan.

Tidigare böcker i urval: Klass – är du fin nog?, Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet), Augustenbad en sommar, Som hundarna i Lafayette Park och Orm med två huvuden.

Aktuell: Mottagare av ABFs litteraturstipendium 2020, med motiveringen: ”Med lätthet och bråddjup har Anneli Jordahl under många år skildrat det svenska klassamhällets många bottnar och blindskär. Hon har varit en av de viktigaste rösterna i det offentliga samtalet om levnadsvillkor och ojämlikhet.”


Det är lätt att halka in på ämnet litteraturpriser när man råkar intervjua en författare samma dag som nyheten om vem som får 2020 års Nobelpris i litteratur kommer. Och om den författaren heter Anneli Jordahl och nyligen har fått ABFs litteraturstipendieum är det ganska självklart att det är där samtalet börjar.

– På ett personligt plan känns det väldigt härligt, bekräftande och hedrande att få pris. Särskilt detta år när alla mina ut och prata-uppdrag är inställda. Men någonstans på ett övergripande plan är det lite av en tombola, ett lotteri. Man skapar konkurrens på något sätt. Det blir som en idoljury när man ska bedömas. Någon ska plockas upp och någon som kanske är väldigt bra blir aldrig tilldelad något.

ABFs litteraturstipendium ges till den som ”med ordet eller konstens hjälp synliggör det osynliga och får oss att förnimma det glömda”. Tycker du det passar in på dig?

– På sitt sätt gör det nog det. Innan jag skrev min tredje bok Som hundarna i Lafayette Park samlade jag på notiser över döda arbetare, bland annat från Citybanan som byggdes i Stockholm. Där dog sex personer och ändå gjorde DN ett stort reportage där de hyllade att bygget blev klart före utsatt datum. Det måste ha varit helt förfärligt för de anhöriga att läsa en sådan sak.

– Ungefär samtidigt sköt man svarta människor i Ferguson i USA utan någon rättslig efterföljd. Så då skrev jag en bok om de två sakerna och tänkte att det är nog ingen annan som gör. Det är lite så jag vill skriva, hitta ämnen jag är ensam om. Det finns så många böcker om medelklassmänniskor. Någon är otrogen, någon skiljer sig, det är allmänt gråtråkigt. Man måste väl ändå koppla ihop det med något annat, ett samhällstema.

Just klass – både medelklassen som oförstående har svårt att kännas vid sina egna privilegier och arbetarklassen som upplever sig bortglömd – löper som en röd tråd genom Anneli Jordahls böcker och texter. Framför allt gäller det reportageboken Klass – är du fin nog? från 2003 som kom i nyutgåva 2018.

Just nu jobbar hon med sin femte roman, en ännu ej namngiven bok på temat glesbygd. Där bor en grupp människor som verkligen inte får höras menar hon.

– Hela tiden glömmer man bort glesbygden. Jag har bott i många olika byar och det är samma på många håll: macken stängs, byskolan stängs, det är svårt med uppkopplingen. Jag undrar egentligen varför de ska betala skatt. Bussarna går två gånger om dagen och biblioteksfilialen är stängd. Jag förstår verkligen vreden som finns ute i landet. All politik riktas mot att utveckla städerna, medan landsbygden dör ut.

Skrivarbetet med boken är precis påbörjat och samtidigt som Anneli Jordahl ser att samhället sviker landsbygden är tanken att berättelsen inte ska följa det vanliga temat: utanför storstäderna är livet eländigt med fylla och misshandel.

– Jag vill vända på det! Allt är inte bara country noir där ingen har ett bra liv. Jag vill skriva om landsbygden på ett ljust vis.

Hennes senaste bok var essän Orm med två huvuden som handlar om författande och skrivande. Essän tar också upp hennes eget innerliga förhållande till bibliotek och människor som uppmuntrar till läsning och reflektion. Samtidigt som hon känner sorg över biblioteksdöden lyfter hon också fram ABFs och de andra studieförbundens betydelse för bildningen och det fortsatta samtalet.

– Jag var rätt blyg i början när jag skulle möta mina läsare, men jag tycker att ABF har något i lokalerna. Det är ofta tillåtande platser. Jag och många med mig som där har fostrats att tala lite frimodigt tror jag känner att en ABF-lokal är en vänlig och trygg plats.

Publicerad i nummer 4, 2020