Elinor Torp

– hon skriver om svältlöner – i Sverige

Egentligen vill ELINOR TORP skriva en roman. Men som journalist har hon snubblat över så vidriga förhållanden på svenska arbetsplatser att det blivit tre reportageböcker i stället. – Verkligheten överträffar fiktionen, så jag har fått skjuta det skönlitterära åt sidan, säger hon.

ELINOR TORP

Ålder: 42 år.

Familj: Sambo, två egna barn och två bonusbarn.

Bor: I Stockholm.

Gör: Tjänstledig från jobbet som arbetsmiljöreporter på Industriarbetarnas tidning Dagens arbete – i hopp om att äntligen skriva klart sin debutroman.

Böcker: Jag orkar inte mer (Atlas, 2013), Döden på jobbet (Atlas, 2016) Vi, skuggorna (Leopard, 2019).

Utmärkelser: Grävande journalisters pris Guldspaden för reportage om arbetsmiljön i återvinningsbranschen 2010. Nominerad till ännu en Guldspade för Vi, skuggorna.

Elinor Torps första bok Döden på jobbet handlade om Gustaf Seppelin Solli som nästan skållades till döds i en kalkugn på SSAB i Luleå – och om de nya strukturer på svensk arbetsmarknad som gör att ett fler än 50 svenskar dör på sitt arbete varje år.

Hennes senaste Vi, skuggorna, är ett slag i magen på alla oss som trodde vi visste hur Sverige och svensk arbetsmarknad fungerade. Jag kan inte låta bli att inleda intervjun med att berätta hur förbannad jag själv blev när jag läste om Aura, Wilder och de andra som pressas att jobba 60–70 timmars veckor för ett par tusenlappar i månaden på svenska krogar och byggen. När hon citerar tjänstemän som vittnar om hur svältlöner i flera fall slutat vara undantag och börjat bli regel – även i offentlig sektor – känner jag hur pulsen ökar.

– Vad glad jag blir! Jag skriver ofta i ilska och jag vill att man ska bli arg när man läser mina böcker, säger Elinor Torp om min reaktion.

Just ilskan över strukturer, samordningsnummer och lagar om offentlig upphandling som gynnar kriminella och slår ut företag som vill göra rätt och betala schysta löner, är en viktig drivkraft i skrivandet.

– När jag går in i det, när jag ska gestalta huvudpersonernas och deras anhörigas känslor, då blir jag upprörd själv. Man får så dåliga förklaringar till varför det blivit så här.

Varje scen som är med i böckerna bygger på flera intervjuer och ofta har Elinor Torp även varit på plats samt läst mängder av dokument, såsom förundersökningar och domar.

– Som författare går jag djupare än som journalist. Jag pratar med huvudpersonerna flera gånger, ofta i flera olika situationer. Det är viktigt att alla detaljer blir rätt.

Elinor Torp har bevakat ämnet i många år och tror att det kan röra sig om hundratusentals människor som lurats till Sverige av kriminella som tvingar dem jobba nästan gratis och betala höga hyror för sängplatser i överfulla lägenheter – eller sova på byggen. Enligt Skatteverket handlar det om 70 miljarder kronor i utebliven skatt som i stället hamnar hos organiserade brottslingar som tillhandahåller extremt billig arbetskraft.

I Norge är myndigheterna bättre på att komma åt vad som nu börjat kallas arbetslivskriminalitet. I Sverige går det trögare, även om fler oanmälda kontroller har börjat göras och regeringen tillsatt en utredning för att motverka brott i arbetslivet.

– Det rör sig åt rätt håll, det känns verkligen som boken har lett till någonting. Politiker från alla partier har erkänt att de varit sena på bollen. Och några stora byggbolag köpte 349 exemplar och delade ut till alla riksdagsledamöter, säger Elinor Torp.

Men hur var det med drömmen om att skriva något skönlitterärt?

– Den har jag haft sedan jag var 24 år och hade ett tråkigt arbete som webbredaktör. Då började jag skriva efter jobbet och var en sådan befrielse, att kunna kontrollera vad jag skrev. Jag kände mig fri.

Just nu är Elinor Torp tjänstledig för att kanske äntligen debutera som romanförfattare. Trots att hon redan har kontrakt med sitt förlag Leopard vill hon inte ta ut något i förskott.

– Nu gäller det att kunna komma ner i varv. Jag har varit nära förut, men då har luften gått ur.

Vad romanen handlar om vill hon inte säga. Men hittills har den gemensamma nämnaren för alla hennes huvudpersoner varit att de hamnat på fel sida när nu klyftan mellan fattiga och rika blir allt bredare, både i världen och i Sverige. Elinor Torp berättar att det faktiskt var något som Fredrik Reinfeldt (M) sa när han var statsminister som fick henne att börja skriva böcker.

– Han sa att vi alla måste vara beredda på att jobba tills vi är 75 år, och det blev startpunkten för alla mina böcker. Vi med kontorsjobb i storstan har ingen aning om hur det är att vara undersköterska eller byggjobbare. Det är mitt viktigaste budskap – att vi bor och arbetar så segregerat i dag. Det är nästan som att vi har gått varvet runt, vi är tillbaka i ett klassamhälle med avgrundsdjupa klyftor.

Publicerad i nummer 3, 2020