Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Författarmöte

Jenny Wrangborg

– diktar om otrygga jobb och andrahandskontrakt

När poeten JENNY WRANGBORG fick veta att hon fått ABFs litteraturstipendium insåg hon att hon i vinter kan jobba lite mindre som kallskänka och i stället skriva lite mer på sin nya bok. – Jag kanske borde prata om äran först. Men för mig betyder prispengarna skrivtid, säger hon.

JENNY WRANGBORG
Ålder: 34 år.
Bor: Lägenhet i södra Stockholm.
Gör: Skriver på en ny bok, pluggar sociologi vid Stockholms universitet och jobbar extra som kallskänka.
Diktsamlingar: Kallskänken (Kata, 2010), Vad ska vi göra med varandra (Ordfront, 2014).
Längtar efter: Att hinna läsa Elise Karlssons nya roman Gränsen.
Aktuell: Tilldelades i september ABFs litteraturoch kulturstipendium på 100 000 kronor.

Chefen på cateringfirman vet inte om det. Men det är inte bara för pengarna som Jenny Wrangborg jobbar extra där då och då.

– Jag vill ha en fot kvar i den världen, säger Jenny Wrangborg vars självbiografiska diktsamling Kallskänken kom 2010.

Sedan dess har hon periodvis försörjt sig på att skriva, bland annat som redaktör för antologin Lösa förbindelser – om kampen för fasta förhållanden i Handels samt krönikor i flera fackliga tidskrifter. När vi ses är hon på väg till repetitioner av pjäsen som den fria teatergruppen Kamraterna gjort baserat på Kallskänken. Jenny Wrangborg spelar sig själv i ”en sorts kabaré” om en kock, en servitris, en kallskänka och en poet. Under hösten spelar de på skådespelaren Allan Edwalls gamla teater Brunnsgatan 4 i Stockholm. I vår hoppas de kunna ta med sig pjäsen och den mobila scenografin ut i landet.

– Det är en helt ny värld för mig. Jag är ju van vid att läsa mina dikter på scen, men nu ska det vara dramatik och en annan ton, säger hon.

Med 8 000 ex har Kallskänken nu sålt mångdubbelt bättre än de flesta andra nyskrivna svenska diktsamlingar. Den har bland annat använts vid fackliga utbildningar.

– Jag har blivit inbjuden till ABF-avdelningar och fackförbund för att prata om den. Ett framträdande har lett till nästa, jag har säkert uppträtt 500 gånger sedan den kom ut, säger Jenny Wrangborg.

Hon tycker också att hon har de gamla svenska arbetarförfattarna att tacka för mycket.

– Om inte den arbetarlitterära traditionen hade funnits hade kanske Kallskänken tagits emot som en exotisk berättelse om galna kockar och psykopatiska chefer.

Bland läsarna finns många som själva har jobbat på kaféer i Göteborg. Och för dem är det lätt att gissa vem chefen i Kallskänken är.

– Hon fick en massa priser, hyllades som en god företagare. Men vi som jobbade där såg en annan sida.

Det är om denna andra sida, den som inte syns för dem som inte lever i den, som hon vill berätta.

– Det är en verklighet som är en sorts parallell till det som beskrivs i medier och populärkultur, där det största problemet är höga skatter eller att medelklassen inte hinner städa sina egna hem. Jobbar man i LO-yrken har man helt andra problem som inte riktigt finns med i den offentliga debatten.

Hon tycker om att möta sin publik och vill gärna dröja sig kvar en stund efter att hon gått av scen.

– Det finns ett uppdämt behov av att prata om hur man själv har blivit behandlad på arbetsplatser. Jag vill väcka någon sorts hopp, att det inte behöver vara på det här viset, att det går att förändra. Mina dikter kanske inte förändrar världen, men den kan betyda något för några. Hon tror på kulturens kraft.

– För arbetarrörelsen kan litteraturen vara mer effektivt än många andra politiska redskap. Politiskt kan positionerna vara helt låsta. Men när man läser en bok eller lyssnar på poesi är man lite mer öppen i sinnet.

Skrivit har hon gjort sedan hon växte upp i Kristianstad, redan då ganska politiska texter om vad en tretton-årig Jenny tyckte var orättvist. När hon senare upptäckte arbetarförfattare som Stig Sjödin och Claes Andersson väcktes skrivardrömmen.

– Innan dess trodde jag att poesi bara kunde handlar om naturen och vackra ting. När jag läste deras dikter om konkreta saker tänkte jag att då kanske jag kan skriva poesi, jag också.

Den nya boken är mer roman än diktsamling.

– Den handlar om en tjej som jobbar på bemanningsföretag. Det är en mer sammanhängande berättelse än vad jag har skrivit tidigare. Jag har aldrig skrivit dialog tidigare, så det blir en utmaning.


Tips till dig som vill börja skriva poesi:


• Skriv lite varje dag.

• Ställ inte orimliga krav på dig själv – tjugo minuter om dagen räcker.

• Ge dig själv en deadline. Eller be en kompis göra det.

• Lägg ut dina texter på poesisidor på nätet, där du får kommentarer. Eller läs in dem och publicera på t ex Sound cloud.

Publicerad i nummer 4, 2018