Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Författarmöte

Karin Wahlberg

– lättar sitt hjärta

Författaren KARIN WAHLBERGS trilogi om polioepidemin på 1950-talet har kallats en feministisk Vita serien och sålts i en kvarts miljon exemplar. Fönstret reste till Lund för att träffa ett 67-årigt energiknippe som varken tänker sluta skriva romaner eller ge upp arbetet som förlossningsläkare.

KARIN WAHLBERG
Ålder: 67 år.
Familj: Man, två vuxna barn och barnbarn.
Bor: Villa i Lund, sommarställe på Gotland.
När hon får tid över: ”Då älskar jag att ’dega’! Jag ligger och läser och så blundar jag och slumrar en stund. Kanske är det därför jag aldrig blivit utbränd!”
Om att bli äldre: ”Jag har alltid ansträngt mig att vara lagom och nu först kan jag strunta i vad andra tycker, som att jag pratar för mycket.”

Karin Wahlberg är inte bara författare, hon är läkare också. Lärare med för den delen, även om det inte riktigt hör hit. Efter åtta deckare började hon skriva romaner och i vintras kom Lätta ditt hjärta, tredje delen i en serie om livet på ett lasarett i en fiktiv svensk stad på 1950-talet.

– Av en recensent har jag lärt mig att jag har skrivit en klassroman, eftersom inte bara läkarna och sjuksköterskorna utan även biträdena och baderskorna i lasarettets källare är med i mina böcker, säger hon.

I Karin Wahlbergs klasskildring är perspektivet inte enbart underifrån och upp, utan även från medelklassen och ut. Hemma hos Berit luktar det kålsoppa i trappuppgången, medan Nancy grunnar på vilken sorts cocktail hon ska servera på läkarfru-föreningens nästa möte.

– Pappa var arbetarklass, men själv är jag uppväxt i mellanskiktet. När jag var liten var samhället inte så segregerat som i dag, alla gick i samma skola. Jag har alltid rört mig så här, säger hon och visar med handen i en horisontell linje.

Förebilderna till några av karaktärerna och miljöerna i lasarettserien lärde hon känna redan som tonåring när hon sommarjobbade som städerska på chokladfabriken i Kalmar.

– Jag har arbetat i hela mitt liv, jag älskar att arbeta! Och i dag är jag tacksam för det, för de människor jag har lärt känna. En gång välte ett helt kar med smält choklad och vi fick ta på oss gummistövlar för att kunna städa upp. Jag vill inte romantisera allt, men ibland hade vi väldigt roligt.

Men mest skriver hon för att hon tycker att det är så himmelens roligt. Hon älskar hela processen – från researchen då hon får tillbringa hela dagar på arkiv (”underbara ställen om man vill grotta ner sig”) till att gå igenom i texten tillsammans med sin redaktör (”det är det allra bästa, att åka till förlaget och peta i manuset!”).

– Jag mår bra av att hitta på, jag går omkring och fantiserar och har mig. När en patient berättade att hon gift sig 1954, bad jag henne berätta om sin brudklänning och sedan lät jag en av huvudkaraktärerna, Ella-Kristin, gifta sig i en likadan.

Själva skrivandet innebär många ensamma timmar framför datorn och det är bland annat därför som hon fortsätter att jobba en vecka i månaden som förlossningsläkare.

– Det är väldigt roligt, att lösa uppgifter tillsammans. Och ett naturligt sätt att träffa yngre människor. Som läkare har jag samma arbetsuppgifter som en 33-åring.

Mellan andra och tredje boken i lasarettserien hamnade Karin Wahlberg själv på operationsbordet. Hon drabbades av rektalcancer och förra året kom den självbiografiska Cancerland tur och retur, där hon även skildrar hur hennes mamma dör i cancer när hon är nio år.

– Den är kanske min bästa bok, den jag är mest nöjd med – även om den inte säljer som de andra. Jag har ju själv gett många cancerbesked, en diagnos som alltid är ett dödshot på ett eller annat sätt, man vet inte hur det går. Du lever på en knivsegg.

Karin Wahlberg är en lågmäld feminist. Hennes läsare får själva dra sina slutsatser av hennes kvinnliga karaktärers erfarenheter av kamratskap och konflikter, både på arbetsplatser och i äktenskap.

– Att man knappt kunde försörja sig om man skilde sig, det har dagens kvinnor svårt att förstå. Sedan skriver jag om arbetsplatser, både för att de som jobbar i vården ska känna igen sig och för att de som inte gör det ska få en inblick i hur det kan vara. Och maktbalansen mellan män och kvinnor är ju sned där, liksom i resten av samhället.

Av läsare får hon ofta frågan om hon inte kan skriva en fjärde bok om lasarettet i påhittade Ekstad, som har många likheter med Kalmar där hon själv växte upp.

– Det är väl inte omöjligt att det blir så, säger Karin Wahlberg med ett leende.

Publicerad i nummer 2, 2018