Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Författarmöte

Lisbeth Larsson

– så skrev hon boken om hur Sverige blev världens mest jämställda land

Som pensionär fick professor LISBETH LARSSON, 70, äntligen tid att skriva den där boken hon länge drömt om. – Vi skryter ofta med att Sverige är ett av världens mest jämställda länder, men går man till historieböckerna verkar det ju helt obegripligt, där finns väldigt få kvinnor med. I min bok finns historien om hur det gick till, säger hon.

Lisbeth Larsson
Ålder: 70 år.
Bor: I Göteborg.
De bästa böckerna om hur Sveriges blev ett av världens mest jämställda länder: Pennskaftet av Elin Wägner, Ett jävla solsken av Fatima Bremmer (om Ester Blenda Norström), Kärlek i tjugonde seklet av Kerstin Vinterhed (om Alva och Gunnar Myrdal) och Jag skulle vara din hund om jag bara finge vara i din närhet av Anneli Jordahl (om Ellen Key).

Efter ett helt yrkesliv som genusmedveten forskare har litteraturvetaren Lisbeth Larsson haft god koll på hur såväl enskilda kvinnohatare som sega patriarkala strukturer satt krokben för kvinnors ambitioner. Under arbetet med boken Märkvärdiga svenska kvinnor, med biografier över 200 kvinnor som på olika sätt gjort Sverige till det land det är i dag, fick hon syn på ytterligare en viktig faktor.

– Det förvånade mig att svenska staten så länge varit så patriarkal och verkligen försökt hindra kvinnor från att utvecklas, säger hon och pekar på att kvinnor inte kunde få statliga tjänster förrän 1923 (!).

Lisbeth Larsson kallar sin bok ett ”feministiskt bildningsprojekt”.

– Jag har själv lärt mig oerhört mycket genom att skriva boken. Det här är folkbildning och det har verkligen bildat mig!

Grunden lades när Lisbeth Larsson tillsammans med historieprofessor Maria Sjöberg för några år sedan sammanställde Svenskt kvinnobiografiskt lexikon om 1 000 svenska kvinnor.

– Då var urvalet vetenskapligt förankrat. Nu har jag valt utifrån de frågor som intresserar mig. Jag har velat ta upp drivkrafter – vad är det som har fått kvinnor att kämpa så? Det är det mest gåtfulla!

Gemensamt för kvinnorna i boken är att alla har tänjt på och gått över gränser för vad som är eller anses vara möjligt eller passande för kvinnor att göra eller bli.

– Några har råkat illa ut, det är inte bara solskenshistorier.

Resultatet är tolv kapitel om allt från kampen för rätten att rösta och utbilda sig till makten över sin egen kropp och sexualitet.

– Religionen har också varit en drivkraft, viljan att göra gott, en insats för världen. Som missionärer har kvinnor kunnat ge sig ut i världen och bygga sjukhus och barnhem.

Ett av de mönster som träder fram är att kvinnor, trots myten om motsatsen, genom historien alltid har hjälpt varandra.

– Hela rösträttsrörelsen är ju ett exempel på hur kvinnor ställer upp för varandra. För 100 år sedan fanns 260 kvinnoföreningar med 17 000 medlemmar runt om i Sverige.

Kapitlet Ut ur korsetten utgår från Svenska drägtreformföreningen, där bland andra författaren och ideologen Ellen Key var med.

– Det var en viktig del av kvinnokampen, att vi ska ha kläder så vi kan röra oss, inte ha ont eller få andnöd av. Och det är ju inte männen som gör bekvämare kvinnokläder, konstaterar Lisbeth Larsson.

Vad som också blir tydligt när även kvinnor får vara med i historieskrivningen är att det från början är kvinnor som har arbetat intensivt för att allt svenskar fler ska få tillgång till vård, skola och omsorg.

– På ett sätt kan man säga att kvinnor byggde välfärden innan staten tog det ansvaret. Finns det inga barnhem bygger kvinnor barnhem, finns det ingenstans att göra av barnen bygger kvinnor arbetsstugor.

När den första högre utbildningen för kvinnor, Högre lärarinneseminariet i Stockholm, öppnar 1878 kom kvinnor från hela landet dit.

– Sedan åkte de hem och byggde egna skolor runt om i landet och det var där flickor fick sin utbildning. Många av våra pionjärer som Alva Myrdal och Karin Kock har gått i privata flickskolor och i privata flickläroverk.

Själv har Lisbeth Larsson haft helt andra möjligheter, tack vare kvinnorna hon nu skriver om.

– Jag är första generationens akademiker, min syster och jag var de första i släkten som tog studenten. Och jag är helt och hållet en produkt av det socialdemokratiska utbildningssystemet och oerhört tacksam för statliga studielån och fria universitetsstudier.

Publicerad i nummer 4, 2019