Fönstret

Sami Said

”det blir svårare för varje bok!”

SAMI SAIDS kritikerrosade debutroman Väldigt sällan fin vann Katapultpriset 2012. Men den var i själva verket andra delen av en trilogi. Den första delen hade han börjat skriva på redan som 19-åring. Nu 24 år senare kommer den ut med titeln Satansviskningar. – För mig är det min sannaste bok, säger Sami Said.

SAMI SAID
Ålder: 43 år.
Född: I Keren i Eritrea. Kom till Sverige som 10-åring.
Bor: I Stockholm.
Familj: Fru, föräldrar och syskon.
Tidigare utgivna böcker: Väldigt sällan f in (2012), Monomani (2013), Människan är den vackraste staden (2018) samt barnboken Äta gräs (2019). Samtliga på Natur och Kultur.
Aktuell: Med romanen Satansviskningar som ges ut i augusti.

Som 19-åring tänkte Sami Said mycket på Sawa, en militärakademi och läger i Eritreas öknen. Hotet om att skicka sina barn dit användes som ett slags uppfostringsmetod bland eritreanska föräldrar som ville få barnen att förstå att de inte bara kunde glida genom livet.

– I efterhand förstår man att det skulle ha varit värre för föräldrarna än för barnen, men ur det växte tanken att skriva om att skicka i väg någon.

Han påbörjade en lite sorglig bok om en flicka som skickas till en skola i öknen. Men skrivprojektet om Nadine hamnade i dvala när debutromanen Väldigt sällan fin tog över. Under åren har det blivit många versioner när han har försökt plocka upp texten. Karaktärer har dött och återuppstått. Nu är Satansviskningar äntligen färdig.

– Jag hoppas att jag har blivit bättre på att skriva sedan jag var 19 år. Då skrev jag den bara utifrån barnets perspektiv. Men kanske är jag å andra sidan för resonlig och att det därför har blivit för utslätat. Alla är offer och det är synd om alla. Den skulle ha varit mer av ett fuck you-finger om jag hade skrivit den när jag var 19.

Vi ses i en grönskande förort till Stockholm de sista dagarna av den muslimska fastan. Det är första gången Sami Said ger en intervju om den nya boken som just gått till korrektur. Satansviskningar betraktar han som sin ”sannaste” bok för att den handlar mycket om hans egna tankar. Titeln anspelar på ett begrepp inom islam om att Satan viskar till människor för att de ska vända sig från Gud.

– Det sammanfaller med den moderna idén om tvångstankar. Vad händer då med tanken om förlåtelse som finns inom alla religioner? Någon med tvångstankar som tvivlar på sig själv och sin egen intention har väldigt svårt att motta den.

Satansviskningar ser Sami Said som första delen av en trilogi. Den andra utgörs av debutboken Väldigt sällan fin (2012) om studenten Noah som balanserar mellan ensamhet och social samvaro, mellan familjens kultur och andra förväntningar i det svenska samhället. Människan är den vackraste staden (2018) är sist i ordningen och handlar om den papperslöse San Francisco och de människor han möter under resan som följer efter att han kastats ut från sin lägenhet.

– San Francisco är pro-liv och på något sätt övertygad om sin egen godhet. Han tror på andra människor, äventyr och vänskap. Noah tror att människor i grund och botten är onda och att man blir korrumperad av världen. Nadine är övertygad om sin egen ondska och övertygad om att hon förfular världen. Därför vänder hon sig bort för att skydda världen från sig själv.

Sami Said säger att böckernas olika inställningar till livet och världen också finns hos honom själv. Hans skrivande bottnar i ett enormt bokslukande. Under mellanstadiet i Sverige läste han mest science fiction och fantasy och när det begränsade utbudet (nåja, ett 30-tal böcker) tog slut började han att skriva egna berättelser.

– Men på gymnasiet slutade jag skriva för då upptäckte jag stadsbiblioteket och där fanns flera hundra sf/fantasy-böcker som räckte i några år.

Under universitetstiden började han att ”skriva inifrån” i stället för att ”hitta på drakar”. Debutboken fick ett enastående mottagande och belönades med Katapultpriset. Sami Said har tilldelats och varit nominerad till ytterligare en rad prestigefyllda priser. Men uppmärksamheten har gjort skrivandet svårare.

– Förut var det kul att skriva. Jag trodde inte på det så det spelade ingen roll. När man får göra det inser man hur dålig man är. Det blir svårare för varje bok. Jag tror de flesta författare känner skam över att man rundar livet liksom och bara går in i sig själv.

Dessutom tycker han att han har blivit tråkigare som person. Tidigare tycker Sami att han vågade säga mer roliga saker under intervjuer och han satte en stolthet i att läsa egna författare. I bibliotekshyllan tog han en bok på måfå och bestämde sig för att läsa den. Numera bor han i Stockholm ”som alla andra” och läser samma böcker ”som alla andra”.

– Likriktning är också en form av lathet. Att ha en egen personlighet kräver arbete.

Men skrivandet har inte förändrats, i alla fall inte rent praktiskt. Det sker fortfarande med papper och penna. Varje mening skrivs om och om igen på tio eller tjugo olika sätt. På så sätt mejslas hans hyllade språk fram.

– Det ser lite psykotiskt ut och egentligen finns ingen anledning till att en mening är bättre än den andra. Det känns bara så. Handen vet när det är färdigt.

Publicerad i nummer 2, 2023