Sven-Eric Liedman

– om att känna glädje i november

I den nya boken I november berättar Sven-Eric Liedman, 83, om hur han till sin fasa började se likheter mellan den egna ålderdomen och månaden han alltid tyckt allra sämst om – november. Det fick honom dock oväntat att så smått omvärdera novembermörkret. – Det handlar om att se ljuspunkter. I livet precis som i årstiderna.

SVEN-ERIC LIEDMAN
Född: 1939.
Bor: I Göteborg.
Gör: Professor i idéhistoria som redan 1972 skrev den populära idéhistoriska översiktsboken Från Platon till Lenin som sedan dess ständigt getts ut i nya utgåvor varav den senaste bär titeln Från Platon till demokratins kris.
Aktuell: Med boken I november, om det egna åldrandet.

November är en motbjudande månad, särskilt på avstånd. Betraktad från maj eller juni är den vidrig. Men när väl november anmäler sig, i ett sjok av tätnande mörker, upptäcker man fina små nyanser i det gråa. Träden, allt naknare, avtecknar sig som levande grafik. Och plötsligt en svärm av kungsfåglar, inte mycket större än skalbaggar, men så fulla av liv. (…) Varför uppfattar vi detta kvitter som fullt av glädje? Novemberglädje.

Så skriver Sven-Eric Liedman i sin nyutkomna essäsamling I november. I den berör han en annan period som ofta beskrivs i termer av mörker – åldrandet. Men ur hans personliga vittnesbörd av att vara årsrik framträder en ganska positiv bild.

– Min enda livsvisdom är att man ska glädja sig åt det man har gjort i stället för att sörja det man inte längre kan göra, säger Sven-Eric Liedman när vi slagit oss ned på ett kafé i hans hemkvarter i Göteborg. Samtidigt, vad han benämner ”en lyckad ålderdom” handlar också handlar om tur.

– Jag har stor förståelse för att ålderdomen kan upplevas som obehaglig för den som är oskyddad, ensam eller känner att minnet sviker.

För Sven-Eric Liedman är det kroppen som blivit lite skröpligare. Gångstavarna behövs som stöd när balansen har blivit sämre och artrosen känns av.

– Man gubbar till sig, säger han och skrattar.

Men Sven-Eric ser också fördelar med åldrandet. Ett glasklart minne gör att han kan leva sig in i livets olika faser och se tillbaka på allt han tidigare har varit med om. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn ger glimtar in i framtiden.

– Och jag har intressen som jag tycker är roliga och lär mig nya saker. Det tror jag är viktigt.

”Att bilda sig är att hålla sig levande”, skriver Sven-Eric Liedman i I november. Hans egen tillvaro upptas till stor del av skrivande och läsning. Varje förmiddag efter morgongymnastik och frukost ger han sig i kast med sina texter.

– Att skriva är en del av mitt liv och jag kommer att fortsätta med det så länge jag har hälsan. Förstås kommer någon text att bli den sista, men det vore tråkigt att utnämna den till det.

I november är Sven-Eric Liedmans artonde bok. Dess första sidor skrev han som en artikel i DN, varpå han uppmanades att författa vidare.

– I november var rolig att skriva. Personlig, men det måste en sådan bok nästan vara. Det finns en massa experter på åldrande. För mig är det snarare något jag bär med mig.

Men i den nya boken förhåller sig Sven-Eric Liedman förstås också till historiska verk om åldrande, till exempel Ciceros Om ålderdomen och Shakespeares Kung Lear. Ofta utmynnar essäerna i en kärnfull tanke, som att ”ålderdomen är av naturen pratsam” eller ”varje samtid har flera dimensioner”.

Sven-Eric Liedman är professor emeritus i idéhistoria och har skrivit en rad tunga verk om människans historia och senast – Karl Marx. Arbetet med den 800 sidor tjocka Karl Marx – en biografi innebar enligt Sven-Eric ”ohyggligt mycket läsning”: 100 band av Marx och Engels samlade texter på tyska och en hel del annan litteratur.

I tre år skrev han koncentrerat. När den 1,2 kg tunga boken kom ut 2015 var han 76 år. Några år senare kom den engelska översättningen och med den författarbesök i USA och England.

– Det var en rolig resa, men sen kunde jag känna att ”det är förbi”. Utan sorg. Jag har skrivit många tjocka böcker och det här blev den sista. Nu är jag så pass gammal att jag trivs bättre med mindre format, säger Sven-Eric och nickar menande mot jämförelsevis nätta I november.

I hans barndomshem fanns alltid böcker och pappan som var präst gav faktiskt ut en roman år 1945. Men tillvaron i godsförsamlingen i Vittskövle utanför Kristianstad hade få likheter med dagens liv. Där fanns småbönder, storbönder och slottsfolk, mjölkerskor och fram till år 1945 också statare.

– Jag kan ibland bli lite nostalgisk när jag tänker på det. Samtidigt var livet så oändligt hårt för många människor. Det har förändrats under min livstid många gånger om. Och livet kommer att förändras mycket framöver också för de människor som lever i dag.

Utanför fönstren faller ett ihärdigt och höstruskigt regn. Sven-Eric Liedman kommenterar:

– November är ju den tristaste månaden här söderut. Jag har alltid dyrkat ljus och sol och tycker att sommaren med dess växter, fåglar och insekter är underbar. Men när man är i livets november så tänker man att, ja det finns ändå fina nyanser.

Novemberglädje, alltså.

Publicerad i nummer 4, 2022