Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Författarmöte

Tommy Orange

”Bekräftelse – viktigare än hämnd”

Efter debutromanen Pow wow är TOMMY ORANGE en av USAs just nu mest omtalade författare. – Jag fick aldrig lära mig tala cheyenne som barn, men nu håller jag på att översätta boken tillsammans med min pappa och min syster, säger han.

TOMMY ORANGE
Ålder: 37 år.
Familj: Fru och son.
Bor: Angeles Camp, en liten stad bergen innanför San Francisco, men är på väg att köpa hus och flytta tillbaka till hemstaden Oakland.
Skriver på: Noveller. Och uppföljaren till succén Pow wow (There there på engelska), som översatts till arton språk och hyllats av bland andra författaren Margret Atwood och i The New York Times.
Är: Medlem av stammarna Cheyenne och Arapaho i Oklahoma, där hans pappa växte upp.


Särskilt uppmärksammad har Tommy Orange lite ovanligt nog blivit för romanens förord. Det är en detaljerad beskrivning av den testbild föreställande ett indianhuvud strax ovanför ett gevärssikte som ända till i slutet av 1970-talet visades på amerikanska teve efter att sändningarna var slut. Med återhållet ursinne skildrar han hur vita nybyggare brukade fira lyckade massakrer genom att spetsa huvuden på pålar.

– Jag skriver ju om dagens ursprungsbefolkning, om oss som är födda och uppväxta i storstäder. Men innan jag kan berätta den historien ville jag sätta den i sitt sammananhang. Jag vill säga att det var så här det började och att det fortsätter än i dag. Historielektionerna i min sons skola är helgalna, säger Tommy Orange.

Han berättar att han började skriva på sin första och hittills enda roman kort efter att han för sju år sedan fick vet att han skulle bli pappa.

– Jag var på väg längs motorvägen ner till Los Angeles för att gå på konsert och tänkte att om jag nu ska försörja en familj så vill jag åtminstone ha försökt göra det genom att ägna mig åt något jag älskar och något som är viktigt och betydelsefullt.

Redan innan han kom fram till Los Angeles hade han romanens form klar för sig. Det skulle vara flera röster, flera karaktärer som på olika sätt brottas med vad det innebär att vara ättling till de som överlevde folkmordet på USAs ursprungsbefolkning. Och att det skulle sluta med att alla strålar samman på en ”pow wow”, en traditionell sammankomst med musik och dans där urinvånare från hela USA samlas.

När han började skriva hade Tommy Orange i flera år arbetat på ett så kallat native centre, en ideell organisation som fungerar som både vårdcentral och mötesplats i hemstaden Oakland på andra sidan viken från San Francisco.

– Jag gick upp klockan fem för att hinna skriva ett par timmar före jobbet och så skrev jag en stund till på kvällen efter att vår son hade somnat. Det tog sex år att få boken klar.

Till saken hör att Tommy Orange var en bit över 20 innan ens började läsa böcker. Då var han klar med sin yrkesutbildning till ljudtekniker men fick inget jobb i musikbranschen.

– Så jag började jobba i en affär som sålde begagnade böcker, jag anställdes mest för att jag var stark och kunde flytta tunga kartonger.

Där och då började han läsa skönlitteratur – han plöjde William Faulkner, Ernest Hemingway och Sylvia Plath. Författare som han låter en av karaktärerna i Pow wow sträckläsa när han sitter i fängelse.

– Det är det jag gillar med att skriva romaner, jag kan gömma mig bakom mina karaktärer och bland egna upplevelser med saker jag har hittar på.

Det var som nybliven bokslukare han insåg att vissa berättelser helt saknades. Berättelser om vad han själv kallar ”urbana indianer,” barn och barnbarn till dem som på 1970-talet tvångsförflyttats från reservat till storstäderna i hopp om att de skulle assimileras – och försvinna.

– Det var en stor lättnad att många ur ursprungsbefolkningen gillar min bok. Många hör av sig och säger att det känns som att deras erfarenheter blivit skildrade för första gången. Att de äntligen känner sig bekräftade efter att ha varit osynliga. Ibland är bekräftelse allt, viktigare än hämnd.

Publicerad i nummer 2, 2019