Ideologiernas återkomst

Länge har det talats om att ideologierna är döda, att partierna hopas på mitten. Alla som beklagat detta och längtat efter ideologiernas återkomst har dock nu blivit bönhörda. Men det på ett oväntat och kanske inte helt efterlängtat sätt, menar Fönstrets STIG-BJÖRN LJUNGGREN. För med nationalismens återkomst i politiken bryts åter fundamentalt motsatta idéer emot varandra. Kampen kallas för ”kulturkriget” och gäller vilka grundläggande föreställningar som vårt samhälle ska utformas efter.

IDEOLOGIERNAS ÅTERKOMST
Vad: Jimmie Åkesson skriver debattartikel i Aftonbladet.
När: 2009.
Konsekvens: ”Kulturkriget” startar, vilket är detsamma som att ideologierna åter igen blivit viktiga i svensk politik.

Ideologierna i modern mening uppkommer på 1700-talet som ett resultat av den vetenskapliga revolutionen, upplysningstiden och industrialiseringen. Det uppkommer en strid om vilket slags samhälle som skulle råda, när allt är på väg att förändras. På 1800-talet formeras konservatismen, liberalismen och socialismen med sina olika variationer. Det blev revolutioner, krig och förödande konflikter. Det fanns ingen gemensam målbild för vad som var det goda samhället utan detta fick bestämmas genom konfrontation där den starkaste fick råda.

Det som gör ideologier till något mer än en samling idéer om samhället är maningen till förändring, till handling, till att åstadkomma något annat än den nuvarande ordningen. En ideolog vill ha systemskifte, eller för att använda ett modernt ord, ”paradigmskifte”. Det var utmärkande för 1700- och 1800-hundratalets politiska strömningar.

Men så småningom, för cirka 100 år sedan i vårt land, började det växa fram en konsensus om en gemensam ordning där de stridande kom överens om hur de skulle hantera oenighet. Och efter andra världskriget etablerades i västerlandet en demokratisk välfärdsstat som gjorde att de ideologiska konflikterna kom att inrymmas i ett system där alla fick kämpa fredligt om att styra. Det hela kom att skapa ett slags demokratins tillit, med ömsesidig respekt och solidaritet med grundläggande spelregler.

Den som förlorade ett val förväntades acceptera sin förlust. Den som vann fick samtidigt finna sig i att få sitt handlingsutrymme begränsat genom konstitutionella regler, neutral byråkrati, starka organisationer och en vidsträckt yttrandefrihet. Regeringar och kommunstyrens verktygslåda blev rätt lika, för alla partier.

Det uppkom inte bara en gemensam struktur för hur politiska frågor skulle lösas utan också ett kommandospråk som alla partier och aktörer förväntades använda. En logik där politiska frågor hanterades i en viss ordning, medan de stora brandtalen och ideologiska manifestationerna förbehölls mer interna sammankomster. Den som började hålla osande förstamajtal under ett kommunalt utskottsmöte kom att betraktas som en vettvilling.

Några försök att bryta denna konsensus gjordes ibland. Mest under vänsterrevoltens 1968. Sedan togs den stafettpinnen upp av nyliberala aktivister. Men den sammanlagda utvecklingen blev snarare med tiden en alltmer ökande konformism mellan partierna. Krisen på 1980- och 90-talet ledde t ex till hårda regleringar av hur statens finanser  skulle skötas. Vilket kom att krympa verktygslådan ännu mer för makthavarna. Till detta bidrog globaliseringen som begränsade de olika nationernas möjligheter att agera självständigt. Partierna fick därmed sina idéburna horisonter än mer begränsade. Vi kom att få, livligt understött av väljarna, en stor samling i mitten.

Det började talas om att ideologierna var döda. Eller att de smält samman. Detta gjorde att några alltmer uttryckte sin saknad för stora ideologiska visioner, utopier, reformistiska projekt och livgivande politiska strider om idéer och radikala förändringar. Och så hände faktiskt några dramatiska spelvändningar.

Globalt var det 11 september 2001 då USA, den globala maktens centrum attackerades. Vi lever fortfarande i dyningarna av denna händelse. Kinas och andra länders ökade styrka sätter press på den västerländska politiska ordningen, liksom givetvis kriget i Ukraina.

Här hemma i Sverige kan vi dock hitta en annan startpunkt för kulturkriget. Det var när ledaren för ett radikalkonservativt nationalistiskt parti, Sverigedemokraterna, som under nästan två decennier kämpat för att få riksdagsmandat, fick möjlighet att publicera sig i Aftonbladet.

Det skedde den 19 oktober 2009. I valet året efter kom de slutligen att passera fyraprocentsspärren. Rubriken på Jimmie Åkessons debattartikel var: ”Muslimerna är vårt största utländska hot.”

Och på den vägen är det. Ett kulturkrig pågår sedan dess, där politiska idéer bryts mot varandra på ett sätt som gör att ett 100-årigt konsensus minskas eller rent av faller sönder. Ingenting tyder på att det finns en väg tillbaka till den gamla harmonin. Åter ligger framtiden i stöpsleven. Ingen kan längre beklaga sig över att alla partier låter likadant. Men frågan är om det var den här typen av ideologiska skiljelinjer de som saknade visioner i politiken hade gått och längtat efter.

Publicerad i nummer 1, 2024