Fönstret

Den stora pensionsstriden

I höst har det gått 65 år sedan svenska väljare gick till folkomröstning om pensionsfrågan. Resultatet blev: Sveriges första moderna pensionssystem. Och – starten för den socialdemokratiska välfärdsstatens storhetsperiod under 1960-talet. När pensionssystemet i dag diskuteras på nytt är det i stort sett samma frågor som ställs: Är en värdig ålderdom ett gemensamt ansvar? Eller upp till individen själv?

ATP-OMRÖSTNINGEN
När: Den 13 oktober 1957.
Därför att: Denna Sveriges andra stora folkomröstning ledde fram till ett obligatoriskt och allmänt pensionssystem.

Det finns inga belägg för att den så kallade ”ättestupan” existerat i Sverige. Vi har inte ”löst” pensionsfrågan genom att putta våra äldre släktingar nedför byns högsta stup. I stället har det alltid funnits system för hur den äldre delen av befolkningen ska klara sitt uppehälle när den icke längre är arbetsför.

Länge bestod ”systemet” av att det ansågs vara den yngre generationens självklara uppgift att försörja sina föräldrar. Och om det inte fungerade fanns ”fattigstugan”. Där ville ingen hamna, men skulle det ändå bli så försågs man där åtminstone med tak över huvudet och en livsuppehållande mängd mat att äta.

Men på 1800-talet sökte sig så tusentals unga från bygemenskapen på landsbygden in till de nya fabrikerna i städerna. En miljon svenskar packade samtidigt väskorna, löste enkelbiljett till Amerika och lämnade fosterlandet för gott. Med emigration och urbanisering kom alltså de traditionella sociala skyddsnäten att slitas sönder. Det fanns ingen kvar därhemma som kunde ta hand om farmor och farfar när de behövde det som mest. Det var då, när vi gick från jordbrukets små självförsörjande enheter till industrins lönearbete, som det vi kallar för ”välfärdsstaten” instiftades i sin enklaste form. Till en början i länder som Tyskland och England. Och framåt slutet av 1800-talet kommer de här nya idéerna om t ex socialförsäkringssystem även att uppta svenska politikers intresse. 1913 fick vi således, efter ett par decenniers utredande, den första statliga pensionsreformen. Det var ett system med ”folkpension”. Initialt på en mycket låg nivå.

Framåt 1950-talet var alla partier överens om att folkpensionen var otillräcklig och att Sverige behövde en pensionsreform. Men enigheten upphörde – såväl mellan som inom partierna – när frågan om HUR detta nya system skulle se ut ställdes på sin spets. Skiljelinjerna handlade om: Är pensionen en rättighet, som ska spegla människors lika värde? Eller bygger den på principen om ”produktiv rättvisa”, alltså att pensionen är din egen ”uppskjutna lön”.

Utöver dessa olika principer krockade åsikterna om vem som ska administrera pensionssystemet – staten, näringslivet, eller kanske individen själv?

Socialdemokraterna och LO var på offensiven. För arbetarrörelsen var pensionen en djup hjärtefråga. Tjänstemän i medelklassen hade redan skapat egna pensionsfonder, via arbetsmarknadens parter. För arbetarfamiljer var situationen fortfarande utsatt. S rustade för pensionsstrid för att göra pensionen till en allmän rättighet. De borgerliga partierna var splittrade och valde att kräva folkomröstning i frågan, för att slippa riskera att lida partipolitiskt nederlag i ordinarie riksdagsval.

Tre olika linjer ställdes upp till väljarna att besluta om den 13 oktober 1957: Linje 1, som stöddes av Socialdemokraterna, LO, kommunisterna och TCO, föreslog en allmän och obligatorisk tjänstepension som skulle finansieras med arbetsgivaravgifter. En av staten administrerad ordning, och finansieringen utformad så att valbudskapet blev: ”Linje 1 dras ej på lönen.”

Linje 2: backades enbart upp av Bondeförbundet (dagens Centern). Det var, skulle vi med dagens språkbruk säga, en ”nyliberal” linje. Den föreslog en höjd folkpension till alla, men utöver det räckte det med en frivillig privat tilläggsförsäkring, för den som hade råd med en sådan.

De närmade sig väljarna med budskapet: ”Endast linje 2 låter ER bestämma ER pension.”

Alternativ 3 var rätt lik linje 1, i det att alla skulle omfattas av systemet. Förslaget var att arbetsmarknadens parter skulle sluta avtal om fonder som sedan skulle förvaltas av företagen, inte av staten. De gick till val på temat ”frivilligt men utan skattepengar”. Linjen stöddes av Högerpartiet och Folkpartiet (Moderaterna och Liberalerna), och arbetsgivarna.

Valresultatet blev att inget av alternativen fick egen majoritet. Linje 1 samlade 46 procent av rösterna, linje 2 endast 15 och linje 3 erhöll 35 procent. Men 1959 la Socialdemokraterna fram ett förslag till riksdagen baserat på sin linje 1. Detta förslag segrade med en enda röst, efter att en folkpartist, Ture Königson – den ende folkpartisten i riksdagen med arbetarbakgrund – lade ner sin röst i den avgörande voteringen.

1960 infördes så ATP-systemet och betraktades länge som juvelen i det svenska välfärdssystemets krona. Det symboliserade idén om en hög välfärdsnivå för alla, baserat på en kombination av en hög miniminivå, lika för alla, med en inkomstgaranti baserad på lönearbetet. Socialdemokraterna hade lyckats med sin vision om att göra medborgarnas trygghet under ålderdomen till ett gemensamt ansvar för samhället. Borgerligheten kom genom sin förlust att tryckas tillbaka rejält och S kom att behärska den politiska scenen under hela 1960-talet.

Framåt 1990-talet ökade dock kritiken mot ATP-systemet. Det ansågs ekonomiskt ohållbart, delade ut mer än det håvade in. 2002 reformerades systemet till den ordning vi har i dag. Ett system mer hållbart ur statsfinansiell synvinkel. Men – med bieffekten att pensionerna sänkts för stora grupper.

Och nu står pensionsfrågan på nytt i centrum för den politiska debatten. Kritiker hävdar att på tok för många får på tok för lite att leva på efter ett långt yrkesliv. Vi har fortfarande ingen ättestupa. Men ett pensionssystem som behöver reformeras på nytt, om inte allt fler ska uppleva det som en sådan.

Publicerad i nummer 3, 2022