Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Förr

En god memetisk jul

Tror du att julen uppkom för att Jesus föddes på juldagens morgon? Glöm det. Julen är i själva verket en kulturell gen, som har överlevt såväl vikingar, kristna och pakethetsen av i dag.

Julfirandet

När: Från forntiden till i dag.
Varför: För att vi firar ljusets återkomst när vi behöver det som mest.


Svart och vitt, gott och ont, kristna och kannibaler, det blå laget och det röda laget, vi brukar dela upp världen i två olika fack. Och tycker att det är fullständigt naturligt. Vi kan försöka att tänka i mer intelligenta banor, att tillvaron är mer komplicerad än att den kan delas in i två lag. Men vi brottas hela tiden med människosläktets vana att förenkla synen på omvärlden.

Tankefiguren, tvåsamheten, är ”memetisk”.
Memer är – som forskaren Richard Dawkins beskrev dem i sin bok Den själviska genen, från 1976 – traditioner, föreställningar och vanor, som fortplantar sig genom historien genom sin förmåga att anpassa sig efter omständigheterna, ungefär som gener. En kulturell gen.

Julen är ett bra exempel på en mem. Den är en ritual som förmår att överleva genom sin förmåga att ömsa skinn. Sedan Hedenhös har vi firat denna högtid. Tidpunkten har varierat, men det ursprungliga skälet är enkelt att identifiera. Julfirandet uppkom när våra förfäder med en lättnadens suck insåg att solen hade för avsikt att komma tillbaka. De tyckte det var ett gott skäl att begå en festlighet.
Denna förmåga att förmå människorna – dess värddjur – att bära den vidare har gjort julen omöjlig att utplåna. Här ska blotas! Fram med skinkan! Hit med mjödet!
Kristendomens marknadsförare tvingades att anpassa sig till denna invanda midvinterblotande tradition. De lyckades få folk att föreställa sig att firandet skedde på grund av Jesus skulle ha fötts just då. I några länder gick det riktigt bra, firandet döptes om till ”Christmas”, eller ”Weinacht” (Helig natt), men på våra breddgrader var den memetiska kraften så stark att ordet ”jul” också levde vidare.
Vi kan se hur liknande omställningar skett i andra högtider. Exempelvis trängs absurda hedniska fruktbarhetssymboler – som ett ymnigt påskäggsätande, kompletterat med en lika vänlig som charmigt pilsk påskhare – sida vid sida med de strikt religiösa inslagen i den kraftigt uppblåsta kristna påskhögtiden.
Kristendomen såg också till att rent geografiskt annektera de gamla hedniska kultplatserna genom att slå upp sina kyrkor där. På så sätt kunde folk fortsätta sina ritualer, men med nya etiketter.
Midsommar däremot, den är endast lätt anfrätt av kristendomen. Den stora fallospinnen kring vilken vi ogenerat dansar har förvisso försetts med en tvärslå, men ofta finns där ett par ringar kvar som påminnelse om vad det egentligen handlar om.

Men nu ska vi snart fira jul, oklart för vilken gång i ordningen. Och skälet i dag är fortfarande att vi vill ha fest och äta så vi storknar. I vår tid delar vi sedan ut julklappar och tittar på Kalle Anka, aktiviteter vi utför i nära samarbete med kapitalet och upplevelseindustrin. Om själva julafton inte blev så rolig, kanske för att farmors nya pojkvän inte skötte sig, så kan vi alltid trösta oss med en rejäl mellandagsrea. En kraftfull efterblot liksom.
Tomten är, kan vi säga, också en memetisk figur. I dag ser han ut som hämtad ur Coca-Colareklamen, men ursprungligen var han en liten elak gubbe som bodde ute i ladugården och inte drog sig för att förtrolla barn.
Han kommer leva kvar lika länge som han har funnits. I vilken form – rosigt fryntlig eller skrämmande elak – avgör vi julfirande människor själva. Oavsett vilka namn överheten sätter påvåra högtider.

 


Stig-Björn Ljunggren, doktor i statsvetenskap som skriver om händelserna som formade Sverige i varje nummer av Fönstret.

Fler av Stig-Björn Ljunggrens artiklar i tidningen Fönstret: