Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Förr

Från ätt till personnummer

– därför försvann klansamhället i sverige

Klansamhällen uppstår inte nödvändigtvis för att människor är onda, eller ens okunniga. De uppstår när samhället inte levererar den trygghet som alla människor söker. Det skriver STIG-BJÖRN LJUNGGREN som här förklarar att det var Gustav Vasa som slog de första viktiga spikarna i det svenska klansamhällets kista.

Migrationen har gjort att begreppet ”klaner” har börjat diskuteras i Sverige. Folk från andra kulturer tar med sig styrsystem som innebär att människor ses som en del av ett kollektiv, snarare än som en enskild individ. Med klanstyret kommer också en stark social kontroll och, när en sådan dras till sin spets – ett bokstavligt talat livsfarligt hedersförtryck.

För den som vuxit upp i ett superindividualistiskt västeuropeiskt samhälle som vårt svenska skickar tanken på att tvingas leva i ett klansamhälle kalla kårar längs ryggraden. Vem vill behöva fråga sin farmor vem hen får gifta sig med. Vem vill låna pengar av sin kusin, i stället för av Sparbanken?

Några klaner har vi inte haft i Sverige. Vi har i stället kallat fenomenet för ”ätt”. Och vårt ättestyre avskaffades för länge sedan. Ätter som Bjälboätten och Sverkerska ätten styrde hela landsändar. Men Sturemorden 1567 kan ses som en symbol för att den svenska staten nu började bli starkare än Sveriges mäktiga släkter. Adelsståndet levde visserligen vidare som privilegierad samhällsklass ända till ståndsriksdagens avskaffande och rösträttens införande i början av 1900-talet. Och vad är väl en adelssläkt om inte en ”klan light”. Beredd att utmana på duell, varje kanalje som haft fräckheten att smutsa ned den egna klanens så viktiga efternamn.

Det enklaste sättet att förstå ett klan- eller ättestyre är annars att det har med människors överlevnad att göra. För att klara oss från fiender, naturens nycker, för att få mat i munnen, hittar vi organisationsformer som svarar mot omständigheterna. Vi söker lösningar som minimerar risker, och ökar chanserna att leva ett gott liv. Och saknas det en stat som förser oss med detta då blir familjen, och sedan klanen den minsta beståndsdel du kan bygga en trygghet på.

Om klanernas betydelse ska försvinna behövs det alltså samhällsinstitutioner som fungerar. Som vi som individer kan vända oss till, utan att behöva ta med oss släkten som påtryckningsmedel. Det gäller både statliga och privata institutioner. Banken måste också fungera, inte bara Försäkringskassan. Att staten har ett våldsmonopol är helt avgörande. Att människor kan lita på att polisen kommer när någon stulit ens häst, eller mobiltelefon. Då behöver vi inte hämnas våra förövare genom att skicka släktens råskinn på dem.

Det svenska klansamhället förlorade alltså sin roll när Gustav Vasa tryckte av startskottet till en fungerande centralstat. Till en början med gemensam lagbok och en byråkrati som behandlade invånarna hyfsat lika, oavsett ätt. Framåt förra sekelskiftet kunde svenska staten stoltsera med saker som värnpliktsarmé, allmän skolgång och landsomfattande järnvägsnät. Men – en stor del av befolkningen levde fortfarande i nöd.

Den nystartade arbetarrörelsen väntade då intressant nog inte på att staten skulle vakna, och ta sitt ansvar. Utan tog sig i stället an den sociala misären på egen hand. Man startade Konsum och HSB, för att tillgodose människors basala behov av mat och tak över huvudet. En klanlösning alltså, om än en synnerligen öppen och demokratisk sådan, där inget släktskap krävs utan bara en medlemsavgift.

SLUTSATS: Klansamhällen uppstår inte nödvändigtvis för att människor är onda eller ens okunniga, i specifika delar av vår värld. De uppstår när det inte finns något samhälle som levererar den trygghet som alla människor söker.

I västvärlden vann individualismen över klantänkandet när våra samhällsinstitutioner började leverera. Därför kan vi som lever här heller inte ta friheten från klanerna för given, för all framtid. I dag har efternamnet inte längre någon betydelse för vår trygghet. Vi kan byta det ungefär som vi byter bostad eller överrock. Vår tids rättigheter kommer i stället via personnumret. Men den dagen då dina fyra sista siffror inte längre är nyckeln till välfärd, vad har vi då att förlita oss till?

Blir sprickorna i vår samhällsfasad alltför stora kommer garanterat även vi svenskar att söka vår trygghet i andra gemenskaper än de som vi i dag förlitar oss på ska lösa våra problem.

Publicerad i nummer 1, 2019

Fler av Stig-Björn Ljunggrens artiklar i tidningen Fönstret: