Fönstret

Från smygsocialism

– till smygkapitalism

Det har gått 100 år sedan Socialdemokraterna insåg att man inte behöver skrota kapitalismen för att kontrollera den. På 1990-talet var det Högerns tur att lära av socialisternas listiga taktik 70 år tidigare: Man behöver inte lägga ned staten för att tjäna pengar på den. ”Funktionssocialism” ersattes av ”funktionskapitalism”. STIG-BJÖRN LJUNGGREN förklarar här varför det just nu står 1–1 mellan smygsocialister och smygkapitalister.

FUNKTIONSSOCIALISMEN
När: 1920-talet.
Därför att: Den var startskottet för Socialdemokraternas framgångsrika folkhemsbygge. Som Högern lärde av, och gav dem lika stora framgångar med 1990-talets modell för valfrihet inom välfärdssektorn.

Någon gång på 1920-talet började svenska socialdemokrater att fundera över om det var så klokt att, som Karl Marx hade lärt ut, försöka förstatliga företag och egendom. Att förstatliga mötte nämligen starkt motstånd, inte bara från kapitalister, utan också ”vanligt folk” som ägde mark eller hade sin bärgning i småföretag.

I stället kläcktes idén om ”funktionssocialism”. Det gick ut på att det inte är ägandet av kapitalet som är det intressanta, utan vem som kontrollerar produktionen och vinsterna. Folkets inflytande över ekonomin kan helt enkelt säkras på andra sätt än att ta ifrån ägarna deras egendom, resonerade man.

Marx grundanalys behölls alltså, att kapitalismen skapar orättvisor. Men hans förslag på åtgärder reviderades kraftfullt. Tre olika vägar har, framgångsrikt, använts sedan dess – avtal, lagar och skatt.

1. Genom avtal på arbetsmarknaden har de anställda fått en hygglig löneutveckling och ökat inflytande över sina arbetsförhållanden. Bästa symbolen för detta är kollektivavtalen, som skapar en maktbalans mellan den som köper och den som säljer arbetskraft.

2. Genom lagstiftning kan kapitalägarnas makt inskränkas till förmån för allmänintresset. Tänk Allemansrätten, som ger alla möjlighet att ströva i skog och mark utan tillåtelse av ägaren.

3. Slutligen: Genom skatter får folkflertalet en andel av det välstånd som privat kapital skapar.

Tanken bakom den funktionssocialistiska strategin har varit att sakta men säkert baxa in näringslivet i en socialistisk ordning, utan någon spektakulär brytpunkt. Denna metod har kritikerna kallat för ”smygsocialism”.

Under flera decennier skördade funktionssocialismen stora framgångar. Fackets inflytande växte, skatterna höjdes och den gemensamma välfärden byggdes ut i rekordtakt. Men på 1970-talet började man stöta på problem. Det klagades på dålig service. Medborgarna tyckte att de hade för lite inflytande över hur välfärden utformades.

Konsekvenserna blev att verksamheter som tidigare hade varit en del av offentlig sektor privatiserades. Exempelvis var det tidigare ett statligt företag som levererade telefoner till medborgarna. Dessa hade texten ”Tillhör Televerket”. Men i början av 1990-talet blev det fritt fram för privata företag att konkurrera. Företag som Nordea, Vin & Sprit och Clock blev privata. Genom ökad valfrihet ville man också anpassa offentliga verksamheter efter kundernas efterfrågan. Exempelvis när folk får välja doktor, var de ska föda barn, vem som ska besiktiga bilen eller hur pensionsbesparingarna ska placeras.

Det verkligt nya som hände var dock inte att statliga företag såldes, utan att nya privata utförare bjöds in för att utföra den service och de tjänster som det offentliga tidigare hade skött om – genom upphandlingar eller ”skolpeng”.

Kort sagt: Välfärden finansieras alltså fortfarande ”socialistiskt” – av det offentliga. Staten står för kapitalet. Men privata företag – ”kapitalismen” – får vara med och sköta – och tjäna penar på – själva välfärdsarbetet.

Således. Efter funktionssocialism kom funktionskapitalism. Högern hade kommit på att det gäller att välja sina strider. Precis som de listiga socialisterna på 1920-talet förstod de att man kan vinna lika mycket på att fokusera på själva funktionen (utförandet av välfärdstjänsterna), utan att ge sig på kärnan (skatterna och den offentligt finansierade välfärden).

1–1 således, mellan funktionssocialister och funktionskapitalister. Än så länge. För nu växer missnöjet med de nya orättvisor som de fria välfärdsvalen har fört med sig …

PS: Clock var på 1980-talet en statsägd hamburgerkedja som konkurrerade med McDonald’s och liknande snabbmatsställen.

Publicerad i nummer 2, 2019