Hyperindividualisterna
Sverige är känt som ett kollektivistiskt land – med höga skatter, stark stat och fackföreningar. Ändå är vi världens mest individualistiska folk. Stig-Björn Ljunggren förklarar hur det går ihop.
AV stig-Björn Ljunggren
Den svenska stats-individualismen
När: Från industrialiseringen och framåt.
Varför: För att reda ut hur vi lyckas vara så individuella samtidigt som mycket i vårt samhälle bygger på starka kollektiv.
Sverige är ett av världens mest individualiserade länder. Vi har flest ensamhushåll i världen, ungefär var tredje vuxen svensk lever ensam. Sverige intar en extremposition när landet jämförs med andra i grad av traditionalism, kollektivism och religiösa föreställningar. Vi tror inte på Gud. Men inte heller på familjen eller gruppen – utan på oss själva.
Slutsatsen är att vi svenskar är extremt modernistiska och frihetsinriktade. Sverige är hyperindividualistiskt.
Men samtidigt har vi, märkligt nog, en stark och effektiv statsmakt och många stora dominerande företag. Och mäktiga folkrörelser. Urstarka kollektiv!
Frågan är varför? Och hur ska den till synes märkliga balansen mellan individ och kollektiv egentligen förstås?
En förklaring är förstås vår geografiska position. Ett litet land med stora skogar. Här krävs en statsmakt som bemästrar de långa avstånden utan att strypa folks frihet. För svag stat, går nationen under. För hård stat, då sticker folk till skogs.
Detta förhållande balanserar förhållandet mellan staten och individen.
En annan förklaring till den starka individen kan lustigt nog finnas i den starka svenska välfärdsstaten. Sverige har sedan Gustav Vasas dagar haft en stark statsmakt. När industrialiseringen sedan lösgjorde människorna från traditionella beroenden av släkt och hembygd skapade staten nya trygghetssystem, vid sidan av familjen och kyrkan. Vi blev ensamma med våra personnummer och en välmenande, professionell och allomfattande folkhemsstat, som i bästa välmening följer oss från vaggan till graven.
Moralen förankrades i framstegstanken, inte i den lilla gruppens självständighet eller rikedom, inte i vad Gud Fader föreskrivit.
Samtidigt som många har förknippat detta med risker och faror, att vi ska hamna i knät på Farbror Staten, ett slags mentalt Gulag, har framsidan varit att vi kan odla en självförverkligande attityd till omvärlden.
Vi kan, för att tala modern svenska, ”chilla” med livet.
Kanske går dessa två förklaringsansatser att väva samman till en och samma. Det som verkar motsägelsefullt – en stark individualism OCH en stark stat – hänger egentligen ihop.
Således skulle hyperindividualismen kunna förklaras av vår stora och omfattande välfärdsstat. Och omfattningen av staten accepteras eftersom den går hand i hand med våra individuella ambitioner.
Fenomenet har av forskarna kallats för ”statsindividualism”.
Det verkar alltså som om hyperindividualism inte behöver betyda att vi vänder andra människor ryggen. Tvärtom kanske det hänger ihop. Fria solitära människor på en plattform av gemensamt finansierad välfärd blir ungefär som ett trafiksystem med personbilar, försäkrade av samma försäkringsbolag. Det blir en blandning av köer och pulserande flöden.
Så frågan är egentligen inte om 9,6 miljoner primadonnor i längden kan upprätthålla denna märkliga blandning av hyperindividualism och supervälfärdsstat. Utan snarare varför inte andra gör på samma sätt.
Stig-Björn Ljunggren, doktor i statsvetenskap som skriver om händelserna som formade Sverige i varje nummer av Fönstret.
