Sandler

– en bortglömd (S)-ikon

RICKARD SANDLER var ”renässansmänniskan” som inte bara grundade ABF. Han spelade också en viktig roll i de flera av de stora politiska frågorna under 1900-talets första hälft. Ändå har han hamnat i skymundan av Per Albin Hansson och den tidens andra socialdemokratiska ikoner. Fönstrets Stig-Björn Ljunggren förklarar här varför.

RICKARD SANDLER
När: 1912.
Därför att: Det var då han grundade Arbetarnas bildningsförbund, ABF.

Han var socialdemokraten som i olika omgångar var statsminister, finansminister och utrikesminister. Han var också chef för Statistiska centralbyrån, behärskade flera språk och spelade olika instrument och komponerade. Han varvade sitt politiska värv med att vid behov gå förbi hos säkerhetstjänsten och hjälpa dem att lösa främmande makts hemliga chiffer. Han hann också med att göra den första översättningen av Karl Marx ”tegelsten” Kapitalet till svenska. Och han var riksdagsledamot och landshövding (i Gävleborg) – samtidigt.

Rickard Sandler har följdriktigt beskrivits som en ”renässansmänniska”. Tage Erlander sade att ”hans hjärna arbetar för mig på ett ofattbart sätt …”

Men när Sandler (1884–1964) såg tillbaka på sitt liv var det trots denna imponerande meritlista ändå främst folkbildningen som han lyfte fram som sin främsta hjärtefråga. Han var knappt fyllda 30 när han var med och grundade ABF, 1912. Att folkbildningen låg honom nära var kanske inte så konstigt. Han föddes 1884 i Ådalen i Ångermanland. Föräldrarna hade grundat en folkhögskola och där kom han att växa upp och även arbeta som lärare, vilket han också kom att göra på arbetarrörelsens klassiska folkhögskola Brunnsvik. Bildning var för honom centralt. Ekonomi i all ära, men, menade han, framtidens samhälle skulle inte bara bygga på teknisk fulländning och välutvecklad samhällshushållning. Utan också ”byggas på högt kultiverade människor”. Av ”produktivmänniskan” skulle bli en ”kulturmänniska”.

Att folkbildningen och ABF lyftes fram av honom själv är värt att notera, eftersom vi har anledning att se detta som ett av arbetarrörelsens främsta styrkebälten, att ha kombinerat sin maktutövning på högsta nivå med en idé om ständig utveckling av tankearbetet ute i de breda leden. Folkbildningen blev därmed inte bara en av socialdemokratins styrkor, utan har också gjort Sverige till ett land där befolkningen har en hög grad av varaktig kunskapsinhämtning.

Men Rickard Sandler gjorde också en annan – politiskt – viktig insats för socialdemokratins vägval. Och det vid partiets kongress 1932, ett halvår före det riksdagsval som skulle inleda den 34 år långa eran av obrutet socialdemokratiskt maktinnehav i Sverige. Där höll han i yxan när de ivrigaste socialiseringsidéerna inom partiet skulle avvisas. Fram till dess var frågan om statens övertagande av det privata näringslivet en högst levande fråga inom socialdemokratin. Sandler hörde till dem som var djupt skeptiska till den planekonomiska modell som genomförts i den nya kommunistiska staten Sovjetunionen. Han tyckte att företagen skulle beskattas, men inte nödvändigtvis tas över och drivas av staten. Finansminister Ernst Wigforss var inne på samma linje och talade om ”folkhushållning” inte ”planekonomi”. Sandler och hans likar förstod också att det i princip skulle vara omöjligt att vinna ett val i Sverige om man gick till val på förstatliga svenskt näringsliv. Vilket var en påminnelse om riksdagsvalet 1928 då partiet valsamverkat med kommunisterna och lidit ett stort valnederlag. Vid partikongressen underströk Sandler att en planekonomi krävde partidiktatur, som i Sovjet, vilket svensk socialdemokrati naturligtvis avvisade.

Sandlers linje vann gehör inom partiet, och fungerar än i dag som politiskt ABC för socialdemokratin. Förstatliganden har sedan dess aldrig varit någon metafysisk dogm för partiet.

Att Sandler trots sina betydande insatser hamnat en smula i bakgrunden i historieskrivningen beror till en del på att han inte var speciellt folklig. Dessutom kom han att stå på den förlorande sidan i en av tidens andra stora politiska tvisteämnen: frågan om huruvida Sverige skulle hjälpa sina nordiska grannländer när de attackerades under andra världskriget. Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen Finland, och Sandler var en av många svenskar som berördes djupt av grannfolkets svåra situation. Sverige hjälpte visserligen Finland på olika sätt, men aldrig med stridande trupp. Han ansåg att Sverige skulle ge Finland direkt militär hjälp mot Sovjet, framför allt när det gällde försvaret av Åland. Sandler förlorade här mot dem som till varje pris ville hålla Sverige utanför kriget, framför allt statsminister Per Albin Hansson, som noggrant balanserade mellan svenska folkets krav på engagemang, och hotet om att även Sverige skulle riskera att anfallas om vi blandade oss i konflikten. När Per Albins linje vann gehör i regeringen, den linje som av kritiker kallats ”fredsegoistisk”, kom Sandlers ”aktivistiska” linje att bli alltmer isolerad, vilket kommit att solka hans eftermäle.

Men om Rickard Sandler kan vi sammanfattningsvis säga att hans bestående bidrag till svensk samhällsutveckling var dubbel. Han var en stark aktör för att göra socialdemokratin regeringsduglig för 90 år framåt i tiden. Och – han inte bara såg hur majoriteten svenskar vid förra sekelskiftets början förvägrades tillträde till utbildning och bildning. Han såg dessutom till att göra någonting åt det, genom att grunda en egen bildningsorganisation för dem som inte släpptes in i det elitistiska utbildningssystemet.

Publicerad i nummer 1, 2022