Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Förr

Stockholms blodblad

Före Gustav Vasa var ”Sverige” ett diffust begrepp, en landmassa präglad av utrikes aktörer och inhemska klaner som alla var ute efter sin del av bytet. Men när Danmarks Kristian ”Tyrann” likviderade (nästan) hela den svenska samhällseliten i Stockholms blodbad för 500 år sedan blev effekten inte den han tänkt sig. I stället för att sänka grannlandet, gav han oväntat Gustav Vasa chansen att träda in på scenen och lägga grunden till det enade Sverige vi känner i dag.

Den 8–9 november för 500 år sedan var händelserika dagar i Sveriges historia. Då avrättas nästan hela den svenska maktbärande eliten, på Stortorget i Stockholm. Ett hundratal herremän, borgare, biskopar, borgmästare, rådmän och andra ledande personer blir antingen halshuggna eller hängda. Men också flera av deras tjänare och underlydande avrättas. Blodet flyter genom Gamla stan.

I flera årtionden innan dessa händelser hade Norden präglats av motsättningar mellan olika grupperingar. Inte minst i Sverige hade det varit en konflikt mellan olika elitgrupper. Och danskarna krävde att få regera Sverige, såsom ”Kalmarunionen” från 1397 föreskrev.

För att genomdriva avtalet invaderar den danske kungen Kristian II (vars tillmäle ”Tyrann” kom senare och brukades inte under hans livstid) Sverige med en stor här av tyska legoknektar. I slaget vid Bogesund, dagens Uricehamn, besegras svenskarna. Den svenske härföraren och riksföreståndaren (”ställföreträdande kung”) Sten Sture stupar.

Svenskarna trummar dock ihop ytterligare en armé, och på långfredagen 1520 står ett slag i Uppsala. Även här segrar danskarna till slut. Stockholm belägras, och efter ett halvår kan Kristian inta huvudstaden.

När Kristian i november ska krönas till kung av Sverige inser han att ett nytt uppror snart kan uppkomma, om han inte gör något drastiskt.

Om inte annat måste han snart också skicka hem sin tyska legohär, som är en dryg kostnad för statskassan. Men – utan dem kan svenskarna frestas till väpnad kamp. Kristians lösning på dilemmat blir att arrangera en intrikat fälla, som vi i dag känner som – Stockholms blodbad.

Efter själva kröningen i Storkyrkan adlar han många av dem som hjälpt honom under fälttåget. Sedan hålls i flera dagar en stor fest på Stockholms slott där alla deltar – segrare och förlorare – som en skenbar gest av försoning. Kristian lovar rentav straffrihet åt alla som gett upp motståndet frivilligt. Men festens avslutning blir minst sagt oväntad för gästerna. Hela det svenska etablissemanget kallas då in i Rikssalen till vad som visar sig vara – en rättegång. Det kommer som en chock när de församlade gästerna får klart för sig anklagelseakten – att de gjort sig skyldiga till ”kätteri”. De har nämligen, enligt vad de får höra, förstört den heliga kyrkans egendom, nämligen försvarsanläggningen Stäket, utanför Stockholm, som ägdes av ärkebiskopen.

Och kätteri innebar också att alla slags amnestier och undantag enligt lagen måste upphävas. Det går inte att köpa sig fri från sådana anklagelser, eller åberopa avtal. Ingen behöver hålla sitt ord till en kättare. Därmed öppnades vägen för att döma de skyldiga till döden.

Under två dagar utplånades – nästan – hela den svenska maktbärande eliten. Men det är här som historien tar en plötslig vändning. Kristian har inte tagit riktigt alla som ”räknades” i Sverige. En yngling har undkommit, av det enkla skälet att han misstrodde den danske kungen och därför stannade hemma. När han fick höra talas om blodbadet gav han sig i väg mot Dalarna för att samla ett uppror mot danskarna. Hans namn var Gustav Vasa, och resten är, som vi säger, historia.

Under Gustav Vasas ledning lyckas Sverige besegra danskarna. Och när han väl rider in i Stockholm 1523 har han ett gyllene läge som ingen nytillträdd svensk kung haft tidigare. Att han lyckas etablera sig som kung, instifta ärftlig monarki, och påbörja bygget av den enhetsstat som i dag är Sverige, beror ju till en del på att han inte hade någon större konkurrens. Ett maktvakuum hade uppstått. De eventuella motkrafterna hade till stor del förlorat livet de där blodiga novemberdagarna i Stockholm.

Publicerad i nummer 3, 2020

Fler av Stig-Björn Ljunggrens artiklar i tidningen Fönstret: