Tiggandet
– tillbaka till det normala
Tiggeriet försvann i Sverige först när staten tog ett gemensamt ansvar för socknarnas fattigvårdsproblem. Exakt samma sak skulle hjälpa i dag – men nu är det hos EU som den möjliga lösningen finns, enligt Stig-Björn Ljunggren.
AV STIG-BJÖRN LJUNGGREN
Tiggeriet förbjuds i Sverige
När: 1847.
Varför: För att det inte fick någon effekt. Tiggeriet försvann först när staten på 1900-talet tog ansvar för att förebygga fattigdom.
Tiggarna har kommit tillbaka. Under ett halvt århundrade har den svenska gatubilden saknat detta inslag, som i andra länder är mer regel än undantag. Men nu är ”kringstrykarna” och ”bettlarna” här igen. En parentes i historien tycks vara över.
Ser vi tillbaka i den svenska historien är ”lösdriveriet” ett ständigt problem. Den tidens lokalsamhälle, socknen, kunde hjälpligt hantera sina egna fattighjon. Men de försökte på olika sätt slippa folk från andra socknar.
Därför utvecklades sätt att mota bort folk. Det krävdes tillstånd för att tigga utanför det egna området. Och kringstrykaren kunde dömas till straffarbete. Eller tvångsrekryteras till armén. Juridiskt definierades lösdriveri på 1800-talet som ”underlåtenhet att ärligen försörja sig själv”, och därefter, faktiskt ända fram till 1980-talet, som ”samhällsfarlig asocialitet”. Dessa formuleringar vittnar också om ett annat sätt att bekämpa tiggeriet – nämligen att hötta med det moraliska pekfingret.
Fram till 1960-talet fanns fortfarande luffare i Sverige. Att deras antal minskade förklaras bland annat, förutom den allmänt ökade välfärden, att världskrigen tvingade fram ransonering av viktiga livsmedel. För att få köpa dessa behövdes ransoneringskort – något som krävde fast adress. En luffare som väljer mellan att få köpa kaffe eller skaffa fast bostad väljer det senare.
Men det som verkligen tog bort tiggar- och luffarproblemet var att socialpolitiken gradvis blev nationell. I stället för att varje socken själva skulle hitta lösningar för tiggarna kom välfärdsstaten att absorbera problemet. Framför allt gick det inte längre att försöka lämpa över problemet på grannarna.
Nu kom politiska satsningar som både försökte undanröja orsaken till tiggeriet, och med gemensamma medel hjälpa de fattiga. Det gick inte längre att försöka dumpa Svarte Petter hos andra. Såväl biståndet till de behövande som lösningarna bakades ihop till ett paket, under ett (1) politiskt ansvar.
Således – tiggarna och luffarna är tillbaka. Problemet är detsamma som förr, varför ska vi hjälpa människor vi inte känner? Förr var det utsocknes, nu är det utlänningar. Nyckelordet är ”ut”. Problemet är således utbölingen.
Här återuppstår därmed också ett politiskt dilemma. När dåtidens lösdriveri skulle åtgärdas var det först socknarna själva som försökte hitta lösningar. Det lyckades först när de samarbetade över gränserna.
I dag är problemet likartat. EU har bestämt att det ska finnas en fri rörlighet. Vilket innebär att även de fattiga ska kunna röra sig ”mellan socknarna”. Däremot har inte EU någon politisk strukturlösning över sockengränserna. Socken A kan således spela över sina fattiga till socken B.
Och vi i Sverige vill inte att någon från exempelvis Polen eller Frankrike ska komma till oss och berätta hur vi ska lösa våra sociala problem. Vi har ju våra egna modeller, tycker vi. Men andra vill inte heller att vi ska komma till dem och peka med hela handen. I socknarnas Europa blir därför tiggeriet gemensamt, men inte de politiska lösningarna.
Läs mer: Barnen från Frostmofjällen är en historia som påminner om dagens tiggeriproblem. Ursprunget var klimatförändringarna på 1860-talet (”när askan frös i spisen och katterna pissade ståltråd”) som drev föräldralösa svältande barn ut på vägarna som flyktingar.
