Klasshat och erotik
– tidernas 10 bästa böcker om drottningar
Drottningar har alltid skildrats svartare än kungar. Och som mer erotiska. Fönstrets ULRIKA KNUTSON förklarar varför.
AV Ulrika Knutson
Drottningar har alltid fascinerat oss, både i verkligheten och i sagans värld. Det är som på schackbrädet – kungen är symboliskt viktigast, men damen är den effektivaste pjäsen. Ofta farlig i trängt läge.
Om man gjorde en analys av hur historiska drottningar brukar skildras kan man vara säker på att sexuellt omättliga och omoraliska kvinnor dominerar! Var det verkligen så? Naturligtvis inte. Det finns belägg för att några var erotiskt roade, till exempel Katarina av Ryssland. Men annars var drottningen mest en tacksam duk att projicera folkligt klasshat på. Sexuella excesser har ju alltid varit mer tillåtet för kungar än för drottningar.
Slående är att drottningar har skildrats svartare, ondare än kungar. Blodiga Maria av England till exempel, drottning Elisabets katolska halvsyster. Hon utmålas som en skurk därför att protestanterna vann kampen om den engelska tronen. Slående är också att många drottningar regerade som kungar. De axlade ämbetet, och några gjorde det briljant, som Margareta av Norden, Elisabet I eller Katarina den stora. Och detta gjorde de i en tid då kvinnoföraktet var monumentalt.
William Shakespeare: ANTONIUS OCH KLEOPATRA, 1606.
Kleopatra VII av Egypten (69–30 f Kr) är känd som en av historiens vackraste kvinnor, även om elaka tungar påstod att hon var ganska ful. Men hon älskade sitt Egypten, och makten – vilket Shakespeare tar fasta på. Hon var först gift med Julius Caesar tills han mördades. Då slog hon sig ihop med Marcus Antonius, en av två blivande kejsare. Hon eldade honom att gå i strid mot sin medkejsare. Kleopatra trasslade in sig i sina intriger, som slutade med att både maken och hon tvingades begå självmord. Kanske med en giftorm.
William Shakespeare: MACBETH, 1606.
Macbeth är Shakespeares kortaste och mest dramatiska pjäs. Macbeth själv har funnits i verkligheten, men hur demonisk hans fru, lady Macbeth (1000-talet) var, vet vi inte. Det är hon som är dramats huvudperson. Hon är strategen som går över lik och tubbar mannen till mord på Duncan, för att häxornas spådom ska uppfyllas. Då blir han kung av Skottland, och hon drottning. Så sker också, men lady Macbeth blir galen av skuld, och tar sitt liv.
Hilary Mantel: FÖR IN DE DÖDA, 2014.
Anne Boleyn (1501–1536) var Henrik VIIIs andra hustru. Hon var vacker och intelligent, men misslyckades med att föda en manlig tronföljare åt England. Eftersom Henrik inte kunde se i kristallkulan att den nyfödda dottern Elisabet skulle bli så god som en karl, anklagar han drottning Anne för hor och dömer henne till döden. Hilary Mantels välskrivna bok är hårdkokt och spännande.
Friedrich Schiller: MARIA STUART, 1800.
Schillers pjäs har fängslat publiken i två hundra år. Den känns ganska modern, när den dissekerar Henrik VIIIs två omaka systrar. Maria Stuart, skottarnas katolska drottning, som utmanas av sin protestantiska lillasyster Elisabet. Detta är en tragedi om tro och politik, sex och svek. I slutet försöker Elisabet skylla Marias död på hovet, men tvingas ta ansvaret ensam. Nu är det hon som är drottning, krönt i sin systers blod.
Anna Whitelock: ELISABET I OCH HENNES FÖRTROGNA, 2014.
Elisabet I av England (1533–1603) är den kanske mest mytomspunna drottningen av alla. Friarna stod i kö, bland dem Erik XIV från Sverige, men ”jungfrudrottningen” vägradegifta sig. Hon var gift med England. Men om hon var oskuld var en öppen fråga. Elisabets hovdamer var det i alla fall inte! Whitelocks bok kikar under lakanen vid hovet, och rapporterar närgånget om tidens sexskandaler. Men viktigare att veta är att Elisabets gyllene epok präglades av fred och ett fantastiskt klimat för drama, poesi och musik.
Kristina: AFORISMER, ca 1650.
Hon var lärd för sin tid, författare i egen rätt. ”Jag föddes med segerhuva och hade allenast ansiktet, armarna och benenfria. Jag var luden över hela kroppen och hade en grov, stark stämma.” Så skriver drottningen om sig själv. Eftervärlden har huggit på betet. Var hon ett monster? En hermafrodit? Redan hennes egen tid undrade – och skvallrade. Kristina blev Greta Garbos önskeroll.
Hélène Carrère d’Encausse: KATARINA DEN STORA, 2006.
Biografin har undertiteln En guldålder för Ryssland. Katarina den stora (1729–1796) är nästan begravd i snuskiga historier om sin sexuella aptit på unga älskare. Älskarna fanns, och de blev yngre och snyggare ju äldre och fetare kejsarinnan blev själv. Men Katarina var lärd, och tolerant för sin tid. Hon ville men vågade inte upphäva livegenskapen. Ryssland växte och lagarna blev modernare. ”Vi har arbetat väl”, tyckte hon själv.
Stefan Zweig: MARIE ANTOINETTE, 1932.
Boken om franska revolutionens mest kändaoffer, den tanklösa drottningen (1755–1792)blev Stefan Zweigs största succé. Det är enroman byggd på tidens forskning, och nogamed detaljerna. Man kommer tätt inpå män-niskorna, känner lopporna hoppa i peruken.Zweigs storverk är att han betonar drottning-ens ”vanlighet”. En ung, glad tjej som defor-meras av det absurt konstgjorda livet vid hovet i Versailles.
Herbert Tingsten: VIKTORIA OCH VIKTORIANERNA, 1965.
En modern klassiker om det engelska imperiet, när det stod som högst. Tingsten fascineras av entreprenörerna, politiken, liberalismen. Drottning Viktoria (1819–1901) sägs ha ”bitit ihop och tänkt på England” när hon gick i säng med Albert. Pyttsan! Hon var passionerat förälskad i Albert. Men på England tänkte hon, mer än de flesta. Hennes långa regeringstid med 64 år på tronen är Englands moderna guldålder.
Jacob och Wilhelm Grimm: SNÖVIT, 1812.
Snövit är nog den mest kända av bröderna Grimms sagor. Men det är drottningen, den onda styvmodern, som är sagans motor.Det är henne man minns, där hon står framför spegeln och frågar: Säg vem som vackrast i landet är? När den uppstudsiga spegeln vågar svara Snövit, är det klippt. I alla sagor i alla tider har styvmödrarna fått spela den åldrade generationen, och abdikationen skildras alltid smärtsam, våldsam och tragisk. Men otroligt spännande!
