Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Gamla böcker

Allt kan hända!

– De 10 bästa böckerna från Latinamerika

Latinamerikaner är inte bara bra på att spela fotboll – de har öst ur sig högklassiga böcker också! Fönstrets Ulrika Knutson listar här de tio bästa de skrivit någonsin.

Den kallas ”El boom”, flodvågen av magisk realism från Latinamerika från 1960-talet. Här finns superkändisar som García Márques och hans lärjunge Isabel Allende, Carlos Fuentes och Mario Vargas Llosa.
     I den magiska realismen kan allting hända. De döda spankulerar omkring, alltid lika snacksaliga. Fabeldjur och demoner tar en tequila med ärrade generaler och gamla mormor.

Varför är den magiska realismen så hemtam i Latinamerika? Därför att det är en kontinent av parallella verkligheter: indianernas, conquistadorernas, böndernas, katolska kyrkans, knarkkartellernas, diktatorernas och rebellernas. Kontinenten där man verkligen firar De dödas dag.
     Det säger en del om rikedomen att varken Fuentes eller Vargas Llosa fick plats på listan. Men att Augusto Roa Bastos inte finns med är en skandal! Hans roman Jag, den högste (1975) är fantastiskt porträtt av en åldrande diktator inifrån, och av Paraguays indianer. Läs den!
     Alltsammans startade 1955 med Juan Rulfos lilla roman Pedro Páramo, som öppnade kranarna för den magiska realismen. Men frågar du Gabriel García Márques vem som inspirerat honom mest, så svarar han: Nils Holgersson på gåsryggen. Så kanske var det Selma som startade ”El boom”.


 

Hela listan

Luis Borges: Biblioteket i Babel, 1941.
Novellen Biblioteket i Babel är ett universum av på pricken likadana böcker. De innehåller all världens tecken och tankar, och det är lätt att gå vilse i bibliotekets labyrint. Labyrinten är en av argentinaren Borges favoritformer. Hans författarskap är tätt och tungt, ett svart hål, säger de som slukats av hans suggestiva texter. Men under pseudonym skrev han också deckare, och reklamcopy för ost och smör! Inte minst är Borges en författarnas författare. Han har inspirerat många, från Derrida till Lars Gustafsson.

Juan Rulfo: Pedro Páramo, 1955.
Rulfos samlade verk täcker inte mer än 300 sidor. Kanske har de sidorna högre specifik vikt än det mesta i världslitteraturen. För han påverkade dem alla: Márques, Lispector, Fuentes och Cortázar. Romanen Pedro Páramo handlar om en man som reser till sin hemstad, en spökstad i öknen. Den befolkas bokstavligen av andar, som kan vittna om det förflutna.

Julio Cortázar: Hoppa hage, 1963.
Argentinaren Julio Cortázar är novellens mästare. Ingen kan som han skildra hur vardagen spricker, känslan av overklighet som övergår i fasa. I en novell sitter ett par i tröstlösa bilköer. Det gör vi alla. Men hos Cortazar förvandlas kön långsamt till ett kris- och krigstillstånd, en flykt som kommit av sig. Brrrr. Romanen Hoppa hage är lättsammare. Här blomstrar Cortazars humor.

Clarice Lispector: Passionen enligt G.H, 1964.
”Att inte ha fötts som djur är en av mina hemliga sorger”, skriver Lispector. Hennes skygghet är berömd. Hon föddes i en judisk by i Ukraina, och växte upp i Brasilien, där hon blev en av landets främsta författare. I hennes prosa ligger galenskapen på lur. Passionen enligt G.H. handlar om att driva ut modern, som gestaltas som kackerlacka. Men i den vidriga insekten bor också Gud. Frestande? ”Det är i språket det största äventyret finns”, påminner Lispector.

Gabriel García Márquez: Hundra år av ensamhet, 1967.
Bara titeln är en klassiker i egen rätt: Hundra år av ensamhet kvalar in på listan över världslitteraturens tio-i-topp. Här blommar och doftar den magiska realismen. Det handlar om byn Macondo i Márquez Colombia, som grundas av José Arcadio Buendia som är vetenskapligt lagd. Hans största dröm är att få uppleva – isen. När han konstaterar att jorden är rund betraktas han som galen av alla. Hans hustru Ursulas största fasa är att föda ett barn med grisknorr. Ja, så håller det på. En underbar roman om livet.

Violeta Parra: De sista kompositionerna, 1967.
”Jag vill tacka livet” är en av den chilenska folksångerskan Violeta Parras mest älskade visor. Strax efter att hon skrivit den tog hon livet av sig. Violetas sånger är enkla och geniala, de innehåller rak samhällskritik och en poesi som flyger över alla kultur- och språkgränser. Violeta Parras inflytande både på sångare, poeter och prosaister blev enormt.

Eduardo Galeano: Eldens minne, 1986.
Galeano är född i Uruguay. Hans mest kända titel är Latinamerikas öppna ådror, en marxistisk klassiker. På 1980-talet skrev han Eldens minne, kontinentens kulturhistoria i tre band. En häftig historiebok där temat stavas grymhet. Från de stora indiankulturerna, över de spanska och portugisiska erövrarnas epok, slaveriet, fram till diktatorernas 1900-tal. Här vimlar av indianhövdingar, shamaner, conquistadorer, präster, slavar, prostituerade, blodtörstiga generaler och malätna diktatorer. Eldens minne liknar ingenting annat.

Pablo Neruda: Canto general, 1971.
Neruda fick Nobelpriset för ”en poesi som med verkan av en naturkraft levandegör en världsdels öden och drömmar”. Några tyckte att han var för spak mot Stalin, men de gav sig för hans kärleksdikter i alla fall. Canto general, Den allmänna sången, bidrog också. Det är en sång om kontinentens historia, med suggestiva rubriker som Den förrådda sanden, Jorden heter Juan och Jag är.

Manuel Puig: Spindelkvinnans kyss, 1976.
Puig kom från Argentina, men flydde undan militärjuntan till Mexico City. Film och populärkulturella inslag är typiska för Puig. Det hörs på titlar som Förrådd av Rita Hayworth, och Spindelkvinnans kyss. Den sistnämnda är också något så sällsynt som en gayklassiker i den latinamerikanska machokulturen. Två män möts i fängelset, en homofob vänsteraktivist och en opolitisk fjolla. En spännande och gripande roman.

Roberto Bolano: 2666, 2003.
Bolano föddes i Chile, och dog i Barcelona. Den postuma romanen 2666 är hans mästerverk. Läsaren färdas från Förintelsens Polen till den mexikanska ökenstaden Santa Teresa. Varför alla dessa brutalt dödade kvinnor? Även i verkligheten har staden rekord på ouppklarade kvinnomord. Bolanos text svävar mellan kyla, medkänsla och saga. Hans fiktiva gestalter talar gärna om litteratur. Och de tycker att de riktigt stora romanerna inte är de slätkammade, utan ”de icke-perfekta, vilt flödande verken, de som banar väg till det okända.” Det gör 2666.

Fler av Ulrika Knutsons klassikerlistor i tidningen Fönstret: