Brott och straff

Regler, lagar – och vad som händer när någon bryter mot dem. Det var bland det första vi människor tvingades tänka ut när vi slog oss samman i byar och samhällen. Inte konstigt att brott och straff varit en sådan stor del av litteraturhistorien. Här är tidernas 10 bästa böcker om rätt och fel, skuld och försoning – från Första Mosebok till Truman Capote.

Om man skrapar på världslitteraturen, vilka böcker handlar INTE om brott och straff? Inte så många. Från Bibeln till Elsa Beskow, nog handlar det om överträdelser och straff, alltid. I klassikern Hattstugan lyckas de små barnen tutta eld på stugan, genom att i all välmening ställa till med stortvätt. Den ensamma mamman får flytta in med ungarna i ett borttappat plommonstop, själva Hattstugan. Och hur det gick för barnen är allmän känt: ”Först så fick de riset smaka, sedan fick de honungskaka.”

Vad kan vi lära av detta? Kanske att rättsregler är något av det första som det mänskliga samhället inrättade. Vi behöver gränser för rätt och fel, inne och ute, heligt och skamligt. Alla skapelseberättelser innehåller ett embryo till lagstiftning, och nästan all diktning handlar om vårt förhållande till rätt och fel, skuld och försoning.

FÖRSTA MOSEBOK, 1200 f Kr.

Adam och Eva hade allt serverat i paradiset. Ändå kunde den nyfikna kvinnan inte hålla sig, utan lurades av ormen att smaka på det förbjudna trädets frukt. Hon lurade den godtrogne Adam att smaka också. Vips, förlorade de oskulden, såg att de var nakna och prydde sig med fikonlöv. Gud straffade dem hårt. Kvinnan skulle föda sitt barn med smärta och mannen arbeta i sitt anletes svett. Säga vad man vill, på något sätt hamnade vi här. Skapelseberättelsen är inte den sämsta förklaringen.

Sofokles: KUNG OIDIPUS, 427 f Kr.

Pjäsen börjar när Oidipus varit kung i Thebe i 15 år. Staden drabbas av pest, och siarna säger att kungen på tronen är fadermördare. Ovetande har Oidipus slagit ihjäl en rövare, det var fadern, och gift sig med drottning Iokaste, sin mamma. Iokaste hänger sig, och Oidipus sticker ut sina ögon. Sofokles drama fascinerar ännu. Vilka brott kan vi själva hållas ansvariga för, även om vi var ovetande när de begicks? Kanske Oidipus öde går att koppla både till moderna krig och klimatkatastrofer.

MATTEUSEVANGELIET, 65–100 e Kr.

När Jesus går till bords med lärjungarna är det påsk. Lamm, vin och osyrat bröd står på menyn. Jesus bryter brödet och säger i förbigående att en av lärjungarna ska förråda honom. Påskdramat har sin gång. Jesus blir fängslad och korsfäst för människornas synder. Judas Iskariot, som avslöjat Jesus, får 30 silverpenningar. Enligt Matteus ångrar han sig och försöker ge tillbaka pengarna, men hindras. Då går Judas ut och hänger sig, sedan dess föraktad som den största syndaren i kristenhetens historia. Det säger inte lite.

Dante Alighieri: DEN GUDOMLIGA KOMEDIN, ca 1321.

Som politiker i Florens hade Dante många motståndare. I Den gudomliga komedin kunde han ge sina fiender betalt för gammal ost. I helvetet får den elake påven Bonifatius huvudet uppätet, i evighet. Tråkmånsar och surpuppor får sitt straff. När solen lyste glömde de att glädjas, och nu när det är försent, döms de att evigt kravla i dy. Allra värst går det för de fega, de som aldrig vågat leva eller synda över huvud taget. De kommer inte ens in i helvetet, utan får sitta vid porten och sukta i evig nyfikenhet.

Alexandre Dumas d ä: GREVEN AV MONTE CRISTO, 1845.

Först ler livet mot sjömannen Edmond Dantès. Trots sin ungdom har han befordrats till kapten, och ska gifta sig med sin Mercedes. Då kastas han i fängelse, oskyldigt anklagad för att vara bonapartist. Ett svårt politiskt brott i Frankrike efter Napoleons fall. Han rymmer under stor dramatik. Som stenrik greve dyker Dantès upp i Paris, där hans fiender har kommit upp sig i finansvärlden. Hans hämnd blir hård. På många listiga sätt driver greven sina fiender i konkurs, förnedring och misär.

Fjodor Dostojevskij: BROTT OCH STRAFF, 1866.

Vad är Brott och straff, annat än en psykologisk thriller? Vi vet vem som ”gjorde det”, men inte hur det ska gå. Studenten Raskolnikov tycker att han som övermänniska har rätt att döda den gamla pantlånerskan. Hon gjorde ju ingen glad. Men genom kärleken och medlidandet från den änglalika Sonja börjar Raskolnikov ångra sig. Den övermodige anger sig själv hos polisen, och Sonja följer honom till Sibirien.

Selma Lagerlöf: KÖRKARLEN, 1912.

Medan Körkarlen som film i Victor Sjöströms regi blev ett världsberömt mästerverk, var kritiken länge snål mot Selmas roman. För sentimental, tyckte många. Lagerlöf skrev om våldsmannen David Holm på uppdrag av Riksföreningen mot tbc. I romanen hostar alla, spriten flödar och smockan hänger i luften. Suputen David får som straff att köra Dödens knirkande kärra över gränsen till livet efter detta. Det är en ruskig spökhistoria, men kärleken och godheten segrar till slut.

Franz Kafka: PROCESSEN, 1925.

”Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.” Så börjar romanen Processen. Kafka var själv världsmästare i skuldkänslor, inför fadern och fästmön Felice, sex, mat och Gud: ”Gud vill inte att jag ska skriva, men jag, jag måste”, skrev Kafka. Han är alltså skyldig från början, precis som Josef K. Han som får lära känna ”Den osynliga domstolen”, som finns överallt, på vindar, i kyrkor, i stenbrott. Livet pågår som vanligt, men det gör processen också.

Dorothy L. Sayers: LORD PETERS SMEKMÅNAD, 1937.

Alla deckare handlar ju på sitt sätt om brott och straff, men det är sällan som straffet står i centrum. Lord Peter Wimsey har gift sig med deckarförfattaren Harriet Vane och deras smekmånad blir en brottsutredning. Som vanligt avslöjar lord Peter mördaren, men sedan bryter han ihop. Han har skuldkänslor för mördarens död. Om han inte hade lagt sig i skulle flera människor kanske ha fått ett bättre liv. När mördaren hängs i gryningen gråter lord Peter i sin hustrus famn.

Truman Capote: MED KALLT BLOD, 1965.

Romanen bygger på ett verkligt fall, om två män som brutalt rånmördar en hel farmarfamilj i Kansas. Capote antydde att han identifierade sig med den narcissistiske mördaren Perry Smith: ”Det är som vi var födda i samma hus, med skillnaden att han gick ut bakvägen och jag via huvudentrén.” Mördarna avrättades genom hängning 1965. Capote hämtade sig aldrig efter det. Han har sagt om sin roman: ”It nearly killed me. I think in a way, it did kill me.”

Publicerad i nummer 2, 2022